dagbok 2006

Någon gång under 2005 bestämde jag mig för att springa Stockholm marathon. Hela 2006 skrev jag en blogg; om träningen inför maran, och efter. Det var härligt, roligt och nervöst att skriva av mig alla tankar och känslor jag fick under träningen. Jag var i ett slags nyförälskelsefas med löpningen. Hade aldrig sprungit längre än en halvmara tidigare och upptäckte det underbara i att ge mig ut på långpass. Jag kan känna mig avundsjuk nu på hur klart jag såg allting då, hur uppmärksam jag var på allt runtom mig och hur mycket jag kände.

Ett år av skrivande kändes nog. Dessutom hade det börja ploppa upp massor av andra träningsbloggar. Så jag lät min vila. Texterna låg kvar något år. Sedan tog jag bort sidan helt.

Här är hela innehållet igen, fem år senare. När jag läser igenom själv fylls jag av minnen. Västerås, alla vägar jag sprang där, livet som det såg ut då. Så kort tid sedan dess. Åndå känns det som en evighet.

Det är ganska mycket text, så håll i dig.

 

Running Librarian

JANUARI

tisdag, 03 januari 2006

Antal km: 13

Idag var det vinterns hittills kallaste dag. Det var -13 grader, och det var svårt att prata när jag kom hem, jag hostade mest. Men rundan var riktigt rolig och blev därför längre än jag tänkt mig. Jag sprang i tre öglor; över Finnslätten, förbi lasarettet och på hemvägen svängde jag in på Tråddragargatan bara för att jag hade lust.

Jag tänkte en massa bra tankar under rundan idag, bland annat planerade jag äntligen ut hur mitt träningsschema ska se ut under våren. Hmm…det måste vara något med att det är ett nytt år, man får en ny startpunkt, det blir plötsligt så enkelt och självklart att sätta upp nya hållpunkter.

torsdag, 05 januari 2006

Antal km: 10

Idag tog jag rundan genom Skiljebo till Österleden, genom Viksäng och hem längs Björnövägen/Malmabergsgatan. Det har blivit lite av en favoritrunda. Och så avslutade jag med en knorr in på Tråddragargatan.

Bara för att jag hade lust.

lördag, 07 januari 2006

Antal km: 6,5

Jag är hemma i Täby över helgen och därför blev dagens pass en sväng från mamma till pappa. Drygt 3 km enkel väg är det ungefär. Jag stannade till hos pappa en kvart sådär. Han och M satt i köket och löste Melodikrysset och jag försökte väl hjälpa till, men jag stjälpte nog mest är jag rädd. Jag gick upp på övervåningen och knackade på K:s dörr, men han sov fortfarande fastän klockan var nästan elva. Jag sa hejdå och sprang tillbaka norrut igen.

Vägen var jobbig att springa för det var inte plogat utan bara upptrampat längs gång- och cykelvägarna och jag slirade mest omkring utan att få ordentligt fäste. Tröttsamt för höfterna verkligen.

På kvällen gick vi och såg ”Jesus Christ Superstar”, D och jag. Den var riktigt, riktigt bra.

söndag, 08 januari 2006

Antal km: 16,5

Först efter att  mörkret sänkt sig kom jag ut på veckans långrunda, men de första tre kilometrarna, ända fram till Hälla ungefär, hade jag en elak röst i huvudet; ”orkar inte” ”har ingen lust” ”om jag viker av här så tar jag ett långpass imorgon istället” o.s.v. Det är inte så kul att springa då precis. Men jag fortsatte i alla fall. Jag kom in i ett lugnt, skönt tempo. den där njutbara lunken som passar så bra när man ska springa långt. Joggade förbi Hälla koloniområde, en ny väg som jag inte kände till sedan förut, ner genom Talltorp, tog en sväng genom Öster Mälarstand, upp på Björnövägen igen, sedan västerut längs vägen in mot hamnen, svängde av in mot Vasaparken, ut på Malmabergsgatan, och så den där sista svängen in längs Tråddragargatan innan jag spurtade hem.

Vad är det förresten med mig och Tråddragargatan egentligen?

Den sista kilometern kände jag ett starkt sug efter något sött, jag fick plötsliga cravings efter apelsinjuice och fruktyogurt. Ska komma ihåg att tänka på det under maran, att dricka en skvätt sportdryck, ungefär vid 15 km kanske?

Jag hade hoppats springa längre idag, men det får bli nästa vecka istället.

tisdag, 10 januari 2006

Antal km: 10

Löpning är en njutning och måste få vara det. Därför väntade jag tills solen gått ner innan jag gav mig ut, i dagsljus såg allting annars så grått och tråkigt ut. Men det hade singlat några stora fluffiga snöflingor under eftermiddagen och när jag gav mig ut i mörkret låg nysnön som ett mjukt dun över marken.

Jag varierade mig idag och sprang i sick-sack genom Nordanby och Skallberget till Vasagatan ner mot stan, ett varv runt Cityringen och så Malmabergsgatan hem igen. Det har börjat rispas upp skavsår av min sport-bh nu - dags att börja tejpa! Det sved och skavde under löparturen, det var väldigt omysigt.

Dagens möte: två löpare varav den ena flåsade och stånkade väldigt. Han var kanske en sådan som avlagt ett nyårslöfte, ”i år ska jag börja träna och gå ner i vikt!”. Typ. Hm.

Och så blev jag förbicyklad av en tjej. Men jag sprang ifatt henne strax och hade henne ca två meter framför mig. Perfekt, tänkte jag, en hare! Vi höll ett ganska jämnt tempo. Tyckte jag – ända tills jag märkte att jag var på väg in i hennes pakethållare och fick göra en gir och springa om henne. Det är alltid lika kul när man får springa om cyklister.

onsdag, 11 januari 2006

Antal km: 0

Det blev ett puls-pass på Friskis idag. Det är visst gratis prova-på vecka nu, så passet blev fullt tidigt. Många gymnasie-tjejer som stod i grupper och fnissade till en början.

Inte så trångt. Svettigt. Jag gillar Annas pass, det är mitt favorit-pass på Friskis och därför försöker jag hinna med det varje onsdag. Musiken är härlig och rörelserna roliga. Inte alls så kylskåps-stela som vissa ledares kan vara.

Men varför har hon bytt ut Septembers ”Satellites” i syretoppen mot en mycket sämre låt..?

torsdag, 12 januari 2006

Antal km: 5,5

Ikväll var jag väldigt knäpp. På fyra sätt.

Ett: Jag var hungrig redan vid halvsex-tiden. Jag hintade det till D som dessvärre inte hörde för han var helt inne i en annan värld som heter aspx eller något. Idag var ju en av mina löpardagar (tisdagar, torsdagar, fredagar, söndagar), men istället för att ge mig ut då gick jag runt här hemma som en osalig ande och gjorde inget speciellt, kollade mailen, pysslade, väntade mest på att D skulle bli hungirg han med. Tills jag kom på att jag kunde ju lika gärna kunde ge mig ut och springa istället för att vänta på D, sedan äta och sedan ge mig ut och springa alldeles för sent på kvällen. Ibland är jag inte särskilt snabbtänkt.

Två: Egentligen skulle jag springa ett 10 km-pass idag, men eftersom jag varit ute på en mastodontpromenad i förmiddags på nästan två timmar bestämde jag mig för att ta veckans korta pass idag, som annars är på fredagar. Det var ju jättesmart tänkt, tyckte jag. Ända tills jag började springa och hade sprungit någon kilometer och insåg att det nästan är jobbigare att springa fem kilometer än det dubbla, eftersom tempot är mycket högre på kortpassen.

Tre: På slutet av den här rundan, som jag gillar att ta, brukar jag spurta de sista 500 metrarna. Jag bestämde mig däremot för att jag hade spurtat gott och väl fem kilometer idag (för så kändes det) och för att jag därför lika gärna kunde låta den sista spurten vara. Men så när jag kommer springandes upp och ska svänga hemåt vid rondellen ser jag i ögonvrån hur någon kommer springandes över övergångsstället. En människa i vitt som kommer springande åt mitt håll och alltså hamnar några meter efter mig! Där och då satte mina tävlingsinstinkter in. Ingen ska få springa om mig under ett träningspass. Icke! Så jag lägger in en extra växel – som jag måste ha hittat någonstans – och spurtar för kung och fosterland… Ändå.

Fyra: Vid slutet av spurtsträckan kikar jag bakåt, men ser ingen. Det är sorgligt men sant – jag hade hört ekot av mina egna dobbar när jag sprang och trott att jag hade någon hack i häl. Jag sa ju att jag var knäpp, sa jag inte?

I övrigt gick löpningen fint idag, men jag var helt slut när jag kom hem. Det gör lite ont i min högra fot, vid ankeln eller så, och har gjort det i några dagar. Lite tåhävningar gör förhoppningsvis susen.

Andningen var rätt bra under passet. Jag fokuserade rätt mycket på den för att orka hålla tempot och det gick väldigt bra.

P.S. Var tog vintern vägen förresten?

fredag, 13 januari 2006

Antal km: 12

Idag var första dagen på länge utan dobbar, och det var riktigt skönt. Jag sprang raka vägen förbi Gryta till Skerikevägen för att reka läget inför söndagens långpass. Skerikevägen var väldigt oupplyst, men det såg ändå lovande ut. Det kan nog bli en fin runda ut bland åkrarna. Sedan sprang jag samma väg tillbaka hem igen.

Luften var sval och skön ikväll och det gick lätt att springa. Jag började i en trivsam takt, men på hemvägen kände jag mig stark och då blev löpsteget längre och det gick snabbare.

Mötte längs vägen: Fem andra ensam-löpare! Jag kan alltså konstatera att jag inte är den enda som, likt en vampyr, smyger ut först när mörkret lagt sig. Löparna var, i tur och ordning; två män i reflexvästar, en kvinna med tillika joggande hund, en kvinna i reflexväst samt en äldre herre med toppluva.

söndag, 15 januari 2006

Antal km: 27

Trumvirvel! Trumpetfanfar! Jag klarade det! Dagens långpass blev mitt längsta hittills och faktiskt längre än jag någonsin sprungit tidigare, längre än en halvmara och därtill 2 km längre än vad jag hade räknat med! Hoppsan!

Jag tog cykeln till Rönnby och parkerade vid skolan, därifrån sprang jag tillbaka till Norrleden, svängde av och tog in mot Skerike och sprang sedan ända ut till Skultuna. Vägen ut var vacker, en kringelikrokig landsväg som jag aldrig vare sig sprungit, cyklat eller åkt bil längs med förut. Jag blev glatt överraskad av att det var såpass bebott hela vägen (förutom den sista biten, mellan två platser som hette Skåla och Hägervallen, som var rätt tråkig och ödslig). Jag sprang förbi små gårdar som hette Stora Bäckby och Rustberga och njöt av betande hästar, åkar, hagar, röda stugor och doften av rykande brasor. Jag kan bara ana hur vacker Skerikevägen måste vara sommartid.

Skultuna är en väldigt tråkig liten ort tycker jag. Bara vägen därifrån till Västerås är tråkigare. Med andra ord fick jag det väldigt tråkigt på tillbakavägen, men det hade å andra sidan inte varit så roligt att springa Skerikevägen tillbaka heller, eftersom det bara skulle bli en upprepning av ditvägen. Jag ska erkänna att när jag lämnat Skultuna bakom mig började det faktiskt kännas i benen och göra lite ont. Då hade jag ca 10 km kvar. När Skultuna kyrka låg bakom mig saktade jag ner tempot och satte i mig mina medhavda apelsinklyftor under ljudligt mumsande. Jag har aldrig ätit en så god apelsin tidigare.

Jag sprang och hade tråkigt, sprang och hade tråkigt. Vädret var grått och disigt. En bil tutade. Vad är det med vissa människor? Har de aldrig sett en joggande människa förut? Helt plöstligt såg jag ett kyrktorn på håll. Skerike kyrka. Det betydde att jag inte hade långt kvar till Rönnby. Hur det gick till förstod jag inte men helt plötsligt när jag tittade upp såg jag höghusen på Rönnby stiga fram ur grådiset likt dimhöljda bergstoppar. Den sista biten gick på ren vilja. Det var underbart skönt att sätta sig på cykeln sedan och trampa hem, och cykelturen, som är ca fem km, gjorde också att benen inte stelnade till.

Det här var oerhört roligt att ha klarat av, och tiden blev faktiskt rätt hyfsad för att vara träningstid på så lång distans; 2.46!

måndag, 16 januari 2006

Antal km: 0

Ett Ki-pass var precis vad jag behövde ikväll. Skönt att få sparka och boxa av sig allt.

tisdag, 17 januari 2006

Antal km: 9

En långsam men svettig kvällsrunda längs Österleden genom Viksäng och Björnövägen/Malmabergsgatan hem. Nollgradigt, svart, nästan isfritt. Huvudvärk som försvann efter rundan, och när jag kom hem kunde jag krypa ner i soffan och njuta av det sista kapitlet i en bra bok.

Så ser en mysig kväll ut.

torsdag, 19 januari 2006

Antal km: 9

Vintern är tillbaka!

Jag klev upp vid halvsju, drog på mig löparstället, dobbarna, lite vaselin (efter tips från några tjejer på Puls. Tusen tack!) och gav mig ut i morgonmörkret, i en stad som redan var vaken. Bilister, gående, cyklister, bussar, hundar. Ett par polisbilar såg jag också, men de åkte mest runt och kollade läget. Verkade inte vara på jakt efter några förrymda bottslingar.

Jag tog en av mina vanliga rundor, den genom Nordanby och Skallberget till Vasagatan och sedan ett varv runt Cityringen. Speciellt Cityringen är kul att springa längs med när det är mycket trafik, och framför allt när det är mörkt ute också. Neonskyltarna och billjusen. Rundan är 10 km, men jag kortade av den något mot slutet för jag blev så läskigt toanödig…

När jag kom hem var D uppe. Vi åt frukost tillsammans och läste tidningar. Idag fick vi både DN och SvD, tack för det!

lördag, 21 januari 2006

Antal km: 12

Det finns inget sätt att beskriva hur det var ute idag. Det var bara obeskrivligt vackert.

Det blev ingen runda i gårdagens snöstorm (det låg ju både lastbilar och bussar i dikena runt om i landet igår, så man kan ju bara gissa hur det skulle gå för mig om jag gett mig ut. Jag hade förmodligen flygit i diket som en liten vante). Istället vågade jag mig ut vid lunchtid idag. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, så jag följde de vägar som var plogade.

Det blev att jag sprang norrut genom Hökåsen. Tempot var lugnt och jag passade på att njuta hela vägen. Snön glittrade, himlen var ljusblå och molnfri och solen strålade och var varm.

Jag mötte säkert tio par ute på lördagspromenad samt ett minst lika stort antal plogar varav jag fick hoppa i diket för två av dem för att undgå att bli överkörd…

Efter förra veckans ganska tuffa schema känner jag mig lite sliten i kroppen nu, så jag tror inte det blir något långt pass imorgon.

Och nu har jag fått hicka. Dags för en varm dusch!

tisdag, 24 januari 2006

Antal km: 6,5

Ett förmiddagspass innan jobbet. Tyvärr totalt oinspirerande. Cykelvägarna otroligt dåligt plogade, himlen grå och asfalten, jorden och trädgrenarna sådär starkt svarta som de bara är vid den här årstiden då snön inte längre ligger på dem. Det smälter ingenting, det droppar inte, men likväl så töar det. Därför blev det bara en kort runda och ingenting mer. Jag längtar till våren.

torsdag, 26 januari 2006

Antal km: 9

Ni vet den där känslan när man vaknar tidigt på morgonen, suget att ge sig ut. Jag drog på mig min outfit och gav mig ut strax efter halvsju. Fortfarande mörkt ute. Aningen ljusare blå nyans längst ned på himlen. -6 på termometern. Alldeles lagom temperatur så där så att snösliret är lite småfruset så man slipper ramla runt så mycket. Det var lungt bort mot Skiljebo och längs Österleden. Vägen hem längs Björnövägen/Malmabergsgatan var ganska livligt trafikerad. Morgonrushen i Västerås.

Jag blandade in lite enkel fartlek mest på skoj. Det var riktigt…skoj. Kom hem, åt frukost, duschade. Perfekt.

söndag, 29 januari 2006

Antal km: 20,5

Jag kan skylla på dåligt väder, oplogade vägar, känning i benen, ingen lust, mycket på jobbet, låg motivation, dålig disciplin… Faktum kvarstår att det gått otroligt trögt med träningen den här veckan, och det är något som gett mig väldigt dåligt samvete. Men så är det, man har bra dagar och man har dåliga. Jag har haft en liten, både mental och fysisk, svacka. Nu känns det däremot som det är på väg uppåt igen. De senaste veckorna har inneburit extremt mycket jobb, så när jag kommit hem om dagarna har jag ibland haft sådan huvudvärk att inte ens en joggingtur har känts frestande. Så är det, upp och ner. Men så idag fick jag ett mail från en man med Benen På Ryggen. En tjuvtitt på hans sida gjorde susen. Läsningen och bilderna fick mig på bättre tankar. Tack för det Grobert!

Så jag stack ut strax efter tre. Himlen hade spruckit upp, det var ljusblått och soligt. Nollgradigt och enormt skönt i luften! Jag susade nerför backen mot Bangatan och sprang i riktning mot Coop, svängde höger och sprang sedan längs Norrleden/Österleden hela vägen till Stockholmsvägen där jag gjorde en gir mot Ikea. Löpsteget var enormt fint och allting kändes väldigt bra i kroppen. Hm. Och jag som känt mig så tung och seg i veckan. Jag borde kanske inte haft dåligt samvete för uteblivna träningspass utan istället se det positiva i att jag fått vila upp mig lite. Jag kände det i alla fall som att jag bitvis flög fram, och när jag kom emot den stora korsningen och skulle över övergångsstället, och mötte en annan löpare, stajlade jag lite extra för publiken och tog extra långa fina löpsteg. Undrar om någon i bilarna såg mig där? Undrar om någon brydde sig?

Förbi Ikea fortsatte jag över motorvägen mot flyplatsen. Den heter faktiskt ”Stockholm Västerås Flygplats”. Det tycker i alla fall jag är lite komiskt.

Hur som helst, även här mötte jag en löpare (lätt hjulbent!), men i övrigt var det bara jag och cykelvägen. Västerås ska ha stort cred för de fina cykelvägarna. Jag susade förbi flygplatsen, som var lugn, inga plan som rullade omkring just då, förbi gamla hangarer, flygföreningen, flygcentrum (en skola av något slag tror jag) och ett ”flygande museum”. Nu började solen gå ner och när jag kom bort mot Björnövägen brann himlen i pastellrosa och lila. Jag sprang vägen ner mot Björnöbron och beundrade utsikten över det frusna vattnet, Västerås stadssiluett framför en pastellrosa fond. Jag har svårt att variera mina adjektiv känner jag, men det var hur som helst otroligt vackert.

Den här berättelsen börjar bli lång. Jag stod i alla fall på bron i ett par minuter och beundrade naturen, sedan vände jag hemåt. Men formen var finfin och kilometrarna kändes inte av, så vid Friskis & Svettis tog jag Pilgatan mot centrum, tog ett varv medsols runt Cityringen (drog av mig dobbarna i Vasaparken, det har töat så fint nu så det var lättare att springa utan dem), Kopparbergsvägen upp och så hem till sist.

Hoppla. Ja vad ska man säga. Nästan en halvmara bara sådär, helt oplanerat! Och jag känner mig inte ens trött. Jag höll en bra fart hela vägen, och visst, det kändes kanske lite i höger ljumske (ett litet minne från i somras som vägrar försvinna), men annars var allting toppen!

P.S. I början av rundan fick jag av oförklarlig anledning den apdåliga låten ”Ask a librarian” i huvudet. (Typiskt att de skulle spela den på julfesten, nu kan jag inte glömma den!) Efter tre-fyra kilometer försvann den spårlöst ur min hjärna, men ersattes av Carolas ”Främling” någon kilometer sådär (va?!), och sedan Beatles” ”Rocky Raccoon”, som lyckligtvis ändå är en bra låt. Men det kan inte fortsätta såhär. Alla de här konstiga låtarna som bara dyker upp. Jag måste verkligen skaffa en mp3 snarast. D.S.

tisdag, 31 januari 2006

Antal km: 13

Tre och en halv plusgrader. I stort sett isfria cykelvägar. En alldeles ny mp3-spelare i fickan (köpte igår!). Kent och Coldplay i en härlig blandning i mina öron. Som upplagt för en underbar runda! The Running Librarian susande över vägarna i kolmörkret. Svårt att bestämma sig för att sluta och vända hemåt när man har så himla roligt!

Medan ”400 slag” drog igång styrde jag stegen mot Österleden. Sprang kors och tvärs genom Skiljebo och lite senare skuttade jag fram längs kajen vid Öster Mälarstrand. Avslutade med en knorr på Tråddragargatan och spurtade rejält de sista tvåhundra metrarna hem!

Jag blir förresten som ett barn när jag ser alla vattenpölar. Plask, plask och lortstänk långt upp på låren! Ljuvligt! Urkul! Superskoj!

FEBRUARI

onsdag, 01 februari 2006

Antal km: 5,5

Hm. Inte världens bästa pass idag, men så hade jag också tänkt mig ett sådant där jobbigt kort pass i högt tempo och de är inte mina favoritpass precis. Men… ”vill man vara fin får man lida pin” …eller nåt i den stilen. Nu vet jag i alla fall till nästa gång att det inte är någon hit att ha med sig mp3:n på korta fartpass. Musik passar, i alla fall mig, bättre på lååånga pass. Under dessa korta, snabba pass blir musiken bara ett störande moment. Skönare då att istället kunna höra sin egen andhämtning och rytmen i stegen när man höjer och sänker tempot.

Jag började i lite för hög fart och rev sedan av i ett par kortare snabba intervaller. Men det var svårt att känna av tempot och komma i rätt stegrytm med musiken i öronen. Redan halvvägs blev jag nästan illamående och slog av på farten. Det blev inte bättre av att jag var så illa tvungen att passera Asien Mat också, på sluttampen, varifrån frityrdoften osar hejvilt även efter stängningsdags… Uäk.

torsdag, 02 februari 2006

Antal km: 0

Jag kastade mig på cykeln efter jobbet och for iväg till Friskis & Svettis. Det här passet hade jag sett fram emot! På Friskis köade jag tillsammans med massvis av andra tjejer-killar-damer-herrar till Ki-Box 75. U och jag hade bestämt redan i fredags (något lulliga av vin, men ändå) att vi skulle boxas ihop.

Man kan tro att 75 minuter är en väldigt lång tid, men jag hade gärna fortsatt en kvart till, minutrarna svischade förbi, och så är det ju när man har roligt. Det var svettigt, men jättekul. Musiken var toppen och ledaren riktigt, riktigt bra. Det tror jag U tyckte också. Att ledaren var bra alltså. Vi slogs och sparkades, gjorde armhävningar och upper-cuts. Härligt!

När jag kom hem närmare niotiden efter att inte ha ätit sedan lunch, utpumpad, hungrig och svettig, överraskade D mig med sushi! Vi är helt tokiga i sushi båda två, så det blev en toppenkväll verkligen.

söndag, 05 februari 2006

Antal km: 0

Okej, det är bäst att göra en sak klar, här och nu. Jag må ha en rätt bra kondis, jag vågar nog tillstå att jag är en hyfsat bra löpare, min kropp är rätt seg och uthållig (=bra marathon-förutsättningar med andra ord). Men när det gäller mina armmuskler är saken en helt annan. De små spaghettistråna har inte mycket till kraft i sig. Ja, det hela är faktiskt en rätt sorglig historia.

Döm då om min förvåning när jag (efter att ha bestämt mig för att det idag fick räcka med ett medel-pass på Friskis – eftersom jag kände en förkylning på väg) i en slags ”outer body experience” ser mig själv lösa biljett till styrka/spin-passet på 90 minuter! Jag kan skylla på tillfällig sinnesförvirring, ja, vad som helst, men det var ren och skär feghet som fick mig att dra mitt kort till styrka/spin eftersom alla andra före mig i kön drog sina kort till just det passet.

Å, klena varelse! Jag är ett offer för grupptrycket!

Så jag fick allt vara så god att traska iväg och hämta mig en skivstång och lasta på tyngder. (Men jag satte allt på de lättaste vikterna, ha ha.)

”Jag ska nog banga och inte följa med till spinningen sedan” tänkte jag medan jag hivade min skivstång upp och ner till rytmerna av Madonnas ”Hung up”, varpå jag 45 minter senare traskade i strömmen av andra motionärer till cykel-rummet och hoppade upp på en cykel. Där trampade jag sedan i halvmörkret med svetten sprutandes åt alla håll.

(Här lägger jag in en liten paus för eftertänksamhet…)

Att jag överhuvud taget var på Friskis idag, en söndag (långpass-dag!), var för att jag gav upp inför vädrets makter. Jo, det är sant. När termometern visar -15 C och man känner sig tung i huvudet, med svullen tunga, som en förkylning som bara väntar på att hoppa fram och ropa ”Bu!”, nej, då tappar man liksom sugen. Då kändes det mer lockande att vara inomhus och bara gympa lite lätt. Men så blev det ju som det blev och den historien har ni ju just fått läsa, fast det var ett rätt skönt pass i alla fall. Men nästa söndag blir det långpass igen, det lovar jag. Om inte dessförinnan!

måndag, 06 februari 2006

Antal km: 0

Det är helt sagolikt ute! Jag längtade visst till våren, men när det är såhär tjockt med snö, så hela världen blir liksom inbakad i en tjock snökokong och det blir som vadderat och tyst och snön bokstavligen vräker ner, då är vintern ändå som bäst i alla fall.

Det var dock så mycket snö och så oplogat att jag tyckte ett pass på Friskis fick duga. Men det var knappt så jag höll på att komma dit – bara cykelturen hemifrån var som ett träningpass! En övning i balansens ypperliga konst. Då är det tur att min cykel är en riktig hjälte, den väger inte mer än något kilo, men den plöjer genom snön likt isbrytaren Ymer.

Jag gick på Rosas Ki-pass igen. Den här gången var jag mer bekant med rörelserna, sparkarna och slagen, så det gav verkligen riktigt mycket. Och efter gårdagens närkontakt med skivstången kändes det allt lite i armmusklerna. Jo jo.

Jag vågar förresten hävda att Madonnas ”Hung up” är den populäraste träningslåten just nu. I alla fall på Friskis i Västerås.

tisdag, 07 februari 2006

Antal km: 7,5

Do BOP she doo WHOO!

Woah! Idag var vinterns hittills absolut roligaste pass! Den som säger att löpning inte är en vintersport vet inte vad han pratar om! Sjutton vad kul jag hade idag!

Jag kastade mig ut med mp3:n, fullt påklädd med tre lager, och siktade mot skogen! Jag vet inte hur mycket snö det föll igår, säkert flera decimeter, och i skogen var det TJOCKT! Som att springa i världens största mjölpåse! Inte en människa i skogen, bara lätt igensnöade spår efter en skidåkare och efter djur. Jag kan inte skilja olika djurspår åt, men jag skulle kunna tippa på rådjur, harar, någon enstaka fågel kanske. Och så mina spår. Snön yrde om skorna! Phil Collins och ”N Sync doade ”Trashin” the camp” och jag skuttade runt i snöyran som…som en totalspattig harunge! Strunta i löpsteget, strunta i snygg löpteknik, idag var det bara lek som gällde! Armar och ben sprättandes åt höger och vänster, skutt och hoppsasteg, baklänges uppför backarna! Jag slår vad om att rådjuren som gömde sig bakom träden skrattade läppen av sig, men det är en show jag gärna bjuder på!

Shooby doop dobby dop dobby doop dobby dah dah doo dap!
Shooby doop dobby dop dobby doop dobby dah dah dobby op!
Wah wah ba doo what wha
Do BOP she doo WHOO!

Och så såg jag en skogsmus inne i skogen, men han var inte vidare sällskaplig, han var stendöd stackarn, ihjälfrusen. Jag sparkade honom åt sidan, ner vid kanten av spåret. Han blev kanske frukost åt någon hungrig fågel?

onsdag, 08 februari 2006

Antal km: 0

Medel Puls! Det blir många pass på Friskis nu, det är så kul att pröva på lite olika sorter och lika bra att passa på när det ändå är svårt att springa för snömodden. Idag återvände jag till Annas puls-pass, men hon hade bytt ut det mesta, så allting kändes nytt och fräscht, nästan snäppet bättre än hennes pass i höstas till och med. Det var fler inslag av dans nu och det var riktigt riktigt roligt! Men jag måste nog gå ett par gånger till innan alla rörelser sitter. Jag gick tillsammans med U vilket var jättekul! Annars går jag så ofta själv.

För övrigt då…jag längtar tillbaka till gårdagens galna skogslöpning. Måste göra det igen! Bara det inte blivit alltför upptrampat av hundrastare och skidåkare? Det var liksom som i en saga igår nästan, den där snöiga världen inne i skogen, inga ljud från bilar eller människor, bara träd och snö och tystnad, det där lite overkliga ljuset som blir när några solstrålar knappt når igenom trädkronorna och speglas mot snön. Sagovärld.

lördag, 11 februari 2006

Antal km: 6,5

Efter att två vilodagar ofrivilligt hållit på att bli tre, på grund av illamående som lyckligtvis gick över efter några timmars magknip, var det nästan i ren frustration jag stack iväg på några kilometer på lördagskvällen. Kroppen törstande efter att få röra på sig, ta snabba steg, känna pulsen.

Fast ingen kan vara frustrerad särskilt länge när det är så ofrånkomligt vackert ute. Kvällsmörker, skenet från gatlyktorna, snön som faller.

måndag, 13 februari 2006

Antal km: 23,5

Det var helt underbart att komma ut på ett långt pass, kroppen skrek efter det, och en fantastisk känsla att orka längre och längre. 15 km känns inte som en särskilt lång sträcka längre, nu tycker jag snarare 20 km är en bra sträcka, på 10 km hinner jag knappt få upp flåset. Rätt fascinerande ändå hur man höjer ribban hela tiden, men det är ju tack vare träning som man lyckas med det. Inga hokus pokus. Jag gav mig av i solgasset mot Hökåsen, väl där svängde jag ner förbi Gropen (som var igensnöad, förmodligen bottenfrusen) vidare mot Tillberga. Jag sprang dit och sedan vände jag tillbaka till Hökåsen igen, sprang genom Finnslätten, svängde vänster mot Bjurhovda, sprang längs Österleden mot Björnövägen och hem. Vackert väder, men riktigt kallt, speciellt där inte solen hittade igenom trädgrenerna. Väglaget var stelfruset när jag gav mig ut, men när jag närmade mig hem hade solen börjat tina upp snön på sina ställen. Mina kinder var däremot inte upptinade, de var alldeles röda och kalla med nästan vita köldfläckar. Blev nästan rädd när jag såg mig själv i spegeln. Kom att tänka på hur underbart det blir till våren och sommaren när man inte behöver hålla på och bylsa på sig så mycket kläder, vad mycket enklare det blir, bara dra på sig ett linne och brallor, och sticka ut. Mmm…

Jag har förresten upptäckt att Paris Marathon går av stapeln just den helg som vi är i Paris i april! Men attans (eller inte) att startplatserna är slutsålda. Vi ska i alla fall stå och heja på!

Och så kunde jag inte låta bli… Jag har anmält mig till Tjejtrampet i helgen. Det går bara någon vecka innan SM, men loppet är ju precis flyttat hit till Västerås i år, så hur skulle jag kunna motstå?! Jag ser fram emot det fantastiskt mycket, det blir mitt första cykellopp! Vätternrundan nästa – nu får du akta dig pappa.

onsdag, 15 februari 2006

Antal km: 11,5

Det stod en häst i en hage i Badelunda och glodde. Tuggandes på något (på hö?) tittade han på mig när jag kom flåsande förbi. Jag glodde tillbaka, tuggade lite jag med, på tuggummi. Lukten av hästbajs påminde om vår och sommar. Annars var det grått ute, men temperaturen var behaglig, bara ett par minusgrader. Jag sprang över Stenby och Finnslätten till Badelunda och över Bjurhovda hem. Senast jag sprang över Badelunda var det sommar. Minns att jag fick en massa knott i munnen när jag sprang genom ett skogsparti då.

Nu är det förresten snart bara gummit kvar på mina dobbar. Jag fick en mindre chock när jag skulle dra på dem i morse – va, tre piggar borta?! Förhoppningsvis behöver jag dem ändå inte så länge till i år.

Var på Ki-box igår, men det blev inte mycket av det tyvärr, för min partner ville bryta. Vi gick på bio istället, D & jag. Såg ”Casanova”. Det var ju i alla fall alla hjärtans dag.

fredag, 17 februari 2006

Antal km: 7,5

7,5 km var allt jag hann med idag (var ju tvungen att hinna tillbaka till Let’s dance!), men kvaliteten på passet var desto bättre. Styrde stegen in på en schysst gammal runda som jag inte sprungit på länge, den runt Nordanby Gärde, genom Skallberget ner mot Cityringen, sedan vänster mot järnvägen och Malmabergsgatan upp hem. Luften var ganska kall, men det var lugnt och tyst ute. De flesta sitter säkert hemma och tittar på OS. (Vi tittade lite på snowboardcross i eftermiddags på jobbet, jäklar vad häftigt!) Jag höll ett jämnt och högt tempo hela vägen. Allting stämde väldigt bra. Sista tvåhundra metrarna spurtade jag. Startade spurten strax bakom en ensam promenadiär som hoppade åt sidan av överraskning – eller förskräckelse? – när jag dundrade förbi. Ha ha ha!

Jag har anmält mig till två nya lopp! Startmilen i Örebro i april och…S:t Eriksloppet i september! Woah!

Jag sitter här och skriver mellan danserna. Nej, bäst att sluta, nu är det dags för Viktor och Carin.

lördag, 18 februari 2006

Antal km: 11

Utan direkt motivation och i retsamt iögonenstickande snö hade jag mest tänkt mig en runda på 6,5 över Finnslätten, för att det skulle vara bättre än ingenting. Det var ganska svårlöpt med nyfallen spårig snö, det kändes i låren och höfterna. Men jag gjorde ändå två avstickare vilket gjorde att mängden trots allt blev dryga milen.

Ingen runner’s high idag alltså, men ändå några vackra ögonblick. Som när jag sprungit raka vägen ut mot Hökåsen och vid vägskälet in mot samhället vänder om och ska springa tillbaka. Då ser jag solen bakom de ljusgråa molnen. Sådant är vackert.

söndag, 19 februari 2006

Antal km: 4

Ja nu skrattar ni säkert läppen av er. Fyra kilometer?! Bah! Men jag lovar, dagens träning var faktiskt mer än så – de fyra kilometrarna var bara transportsträckan till och från Friskis.

Vissa dagar är bara helt perfekta, idag var en sådan perfekt träningsdag då jag på något sätt var fylld av energi och därför drog på mig träningskläder, träningsoverall, packade ryggsäcken med vattenflaska och aerobics-dojorna, snörade löparpjuxen på fötterna och skumpade iväg! Två kilometer är det till Friskis, så det är inget att tala om egentligen, men en skön uppvärmning blev det inför Alexanders Medel-pass som var lika bra som jag hört ryktesvägen. Det var bra musik, kul rörelser, bra tempo hela tiden och ledaren själv höll i det hela väldigt väl och peppade oss hela tiden. Jag fick till och med svett i ögonen. Spännande. Har aldrig hänt förut.

En timmes svettandes på gympagolvet, sedan var passet slut. Jag gick ut och satte mig vid ett bord i entrén och väntade på nästa pass. Läste i en bok och pustade ut. Halvfem checkade jag in till Styrka/spin 90, som jag som bekant prövade på för första gången för ett par veckor sedan. Idag var jag modigare och satte på lite tyngre vikter på skivstången. (Kommer säkert kännas i armarna imorgon…) Efter 45 minuters skrotlyftande ivrade vi iväg till spinningrummet där jag cyklade mig så svettig så det sprutade om mig. Härligt!! Därefter – på med träningsoverallen igen, löparpjuxen, och så jogga hem. Det var en ordentlig genomkörare för hela kroppen, men gissa om det var skönt!

tisdag, 21 februari 2006

Antal km: 10,5

Andas. Bara andetagen. In på två ut på två. Bara jag och andetagen. Kontrollerat.

Kallt. Mörkt. Bara jag och mörkret. Jag mot kylan. Ilskan.

Frustration. Energi. Snabbt, snabbt. Fort.

Styrka. Vilja. Bara skorna mot marken. Nuddar knappt. Bara stegen. De snabba stegen. Rytmen. Bara andetagen. In på ett ut på tre. Rörelse.

Satte jag personbästa på milen ikväll? Det är möjligt. Men ingen såg. Och ingen tog tid. Jag får aldrig veta. Men ur ilskan föddes energin.

onsdag, 22 februari 2006

Antal km: 0

Jag hade packat ryggsäcken med träningskläder redan i morse och tagit med mig till jobbet, så jag cyklade i snöregnrusket till Friskis och gick på Tobbes Medel-pass direkt efter jobbet. Jag återkommer till det ständigt, men det är faktiskt lite trist att vädret ska vara så sörjigt att det blir svårt att springa. Fast å andra sidan är variation i träningen aldrig fel.

Tobbes pass var helt ok, inte mer. Musiken var rätt bra och han själv var rätt kul, men rörelserna var lite för enkla, det var lite för basic, ingen utmaning. För lite dans! För lite energi! Jag försökte göra det bästa av situationen, hoppade runt som en annan liten studsboll mest och blev faktiskt svettig mot slutet.

torsdag, 23 februari 2006

Antal km: 5

Hur kommer det sig att man ofta vaknar precis innan klockradion ska gå igång?! Tiden var ställd på 05:15. Klockan 05:14 öppnar jag upp korpgluggarna och stänger av innan radion hinner gå igång. Efter fyra timmars sömn känner jag mig förvånansvärt pigg. Jag slösar igen tid – drar på mig min outfit, stoppar plånboken i ryggsäcken och ger mig ut i slasket för att, på mitt alldeles egna speciella sätt, kombinera nöje med nöje; en morgonjogg till bokrean för att vara där när de slår upp portarna klockan sex.

Av praktiska skäl tog jag inte på mig dobbarna, vilket visade sig vara högst opraktiskt eftersom all smältsnö packats till ett hårt slaskunderlag på gatorna och jag såg förmodligen lite rolig ut när jag stundtals gled fram på isfläckar. Men å andra sidan var det nog inte så många som såg mig, möjligen någon taxichaufför då, eller plogförare, för annars var det ljuvligt lugnt ute, ingen morgonrush än, inga människor, inga hundar ute för att slå sina morgondrillar.

Lika ljuvligt lugnt som det var på Akademibokhandeln. Vi var bara ett tiotal som smög runt bland hyllorna och borden. Det fanns gott om utrymme att stå och bläddra i böckerna, ingen stress, inga armbågar. Jag köpte fyra böcker som jag stoppade i ryggsäcken. Sedan bar det av hemåt för frukost.

Så det blev inte någon riktig runda idag, men lite löpning med packning kändes bra, och fem kilometer är i alla fall bättre än inget. Till helgen utlovas ökning!

fredag, 24 februari 2006

Antal km: 18

Vårkänslor! Barmark, ingen is, ingen snö, bara grus på cykelvägarna. Det började med att jag fick en väldig lust att springa längs med Skultunavägen mot stan, så strax efter att jag kommit hem från jobbet stack jag ut igen. Luften var skön, någon plusgrad och lätt skymning. Ingen mp3. Bilar på väg hem, fredagskaravanen. Det sorlande ljudet av bildäck mot blöt asfalt förvandlades istället till skön musik. Man kan liksom höra på bilarna att det är fredag, som om motorerna sjunger en svag glädjehymn i kör. Ett slags stämning av förväntan och frihetsrus som en aura runt massan av bilar på rad. Ett pärlhalsband av lyktor i kvällsljus.

Jag sprang mot Rönnby och tog in på Skultunavägen där suset från bilarna försvann och en stillhet tilltog. Den här vägen är underbar, inte bara för att den går i lätt nedlut men också för att den är ifred, men inte instängd. Utsikten över det öppna Svartålandskapet är stundtals svindlande.

Efter ett par kilometer nådde jag stan och Cityringen. Jag sprang höger förbi Djäkneberget och fick en plötslig lust att svänga in på Kristinagatan. Från Oxbackens centrum följde jag cykelskyltarna mot Bäckby. Tog av in på Hammarbacksvägen strax innan Vätterslund och sprang genom Hammarby ända bort till rampen, där jag vände om och sprang cykelvägen, som går längs med Köpingsvägen, tillbaka mot stan. En härlig väg som påminner mig om de långa cykelturerna till och från jobbet i somras. Det är så öppet och livligt, fast på en stillsamt sätt. Många fina hus att titta på när man närmar sig Oxbacken.

Tillbaka i stan fortsatte jag motsols längs Cityringen och hamnade, som allra oftast, på Malmabergsgatan och hemåt. Lade in en härlig spurt de sista hundratalen meter. Skorna liksom smekte asfalten där jag flög fram. Flög ända in i vår lägenhet där jag pustandes och svettandes tittade på sista perioden av Tre Kronors semi. 18 kilometer, en alldeles underbar löpupplevelse.

söndag, 26 februari 2006

Antal km: 21

Tack vare ett lite för stort intag av müsli med mjölk under eftermiddagen kände jag mig ungefär lika fit som en överviktig man i femtioårsåldern, när jag vid femsnåret gav mig ut i två minusgrader och lätt snöfall med siktet inställt på långrunda. Följaktligen blev så också behovet att uppsöka damernas smått akut efter omkring tolv kilometer. Detta är en av naturens lagar, även kallad löparmage, och inte ens jag är kvinna nog att upphäva den. Dessvärre. Till min stora glädje och lättnad stod dock en Statoil-mack och väntade på mig alldeles lägligt vid Hammarbyrampen, där en vänlig kille bakom disken pekade mig i riktning mot toaletterna. Några minuter senare kunde jag studsa ut på cykelvägen igen. Som en ny människa, fylld med energi, lätt som en fjäder, och så vidare.

Jag tog exakt samma runda som i fredags, med undantag för att jag, istället för att vika av genom Hammarby, fortsatte hela cykelvägen från Oxbackens centrum förbi Vetterslund och Råby, till Bäckby. Underlaget var toppen – lite pudersnö, men annars fin asfalt med grus. Lite is här och var, men inget som störde. Från att ha dunsat hemifrån med svullen mage tog det kanske fem-sex kilometer, sedan omvandlades havregrynen till styrka som spred sig ut i muskelfibrerna och löpsteget kändes fint, jag höll en ganska bra fart och jag kände mig pigg och spänstig.

Allt som allt en härlig löparupplevelse. En halvmarathon till mig och OS-guld till Sveriges hockeykillar. Vilken dag!

tisdag, 28 februari 2006

Antal km: 10

Förvånansvärt opåverkad av tidigare praktik, gav jag mig ut framåt kvällskvisten på nyskottade cykelvägar – kissnödig. … Jag klarade mig emellerid torrskodd hem, men vägen dit var bitvis pinlig och jag kunde på inga villkor gotta mig fullt ut åt den behagligt kyliga luften, åt kvällsrodnaden över stadssiluetten eller åt de fina stråken genom Öster Mälarstrand. I min kropp lekte teet Hela Havet Stormar och hade jag lystrat tillräckligt omsorgsfullt skulle jag tvivelsutan ha hört en ton eller två av ”Till haaavs! Till haaavs…” där innifrån.

Nej, usch, nu driver jag detta in absurdum. Även om min avsikt är att förströ den som studerar denna text, befarar jag dessvärre att jag snarare plågar än förlustar.

Så här i efterhand var det i alla fall en skön runda, och alldeles lagom efter veckändans två lite längre turer. Det var faktiskt vackert ute ikväll, men lite folktomt. Jag mötte enstaka fotgängare, men inte en enda löparvän. Det kändes kallt när jag gav mig ut, för jag var frusen som vanligt, och jag drog upp min Haglöfs-krage extra långt över munnen så jag kunde andas varmluft. Ganska snart arbetade jag upp värmen. Snön glittrade blygsamt i det gula skenet från gatlyktorna.

MARS

onsdag, 01 mars 2006

Antal km: 7

Jag kände redan efter 1 km hur det stack till på baksidan av vänstra låret. Att springa på dåligt plogade vägar tar väl ut sin rätt till slut och nu har det börjat kännas i mina ben. De vill inte längre, så jag ska ge dem ledigt några dagar. Istället för att ta en runda över fyra broar som jag tänkt, blev det en runda över endast två, en runda på sammanlagt sju kilometer. Först ner längs Malmabergsgatan och över motorvägen, längs Cityringen en bit och så Vasagatan upp över motorvägen igen. Med någon kilometer kvar hem sved det till i högra vaden också. Och jag har tappat räkningen nu på hur många gånger jag varit nära att fälla krokben på mig själv då jag trampat snett i någon liten snödriva. Tempot var extremt trögt, hur jag än försökte höja det kändes det som om någon stod framför mig med händerna på mina axlar och tryckte emot. Nu tar jag en paus från löpandet resten av veckan och satsar på kondition, styrka och smidighet på Friskis istället. Passar bra med tanke på hur kallt det ska bli till helgen och hur mycket mer snö det visst ska komma. Hur kan det snöa så mycket??

fredag, 03 mars 2006

Antal km: 10

Ve och fasa, ack – jag ljög! Jag tänkte härom dagen att jag skulle låta benen vila från löpningen veckan ut, men se det gick inte. Fast idag kändes det mycket bättre, så det var inget problem att ge sig ut, annat än att det var enormt snöigt såklart. Jag väljer att se det från den positiva sidan; mina benmuskler måste ha fått sig en extra tuff dos av styrketräning.

Ja, snöigt var det och åt alla håll flög de, flingorna. Jag flög däremot inte. Inte kändes det så idag i alla fall, trögt i snömodden, trögare än vanligt, men en mil fick det bli i alla fall. Faktiskt examt samma runda som i tisdags, fast nu i dagsljus. Disigt dagsljus. Solen kunde bara anas bakom de gråa snömolnen och över mälarisen låg som en mjölkvit dimma. Marken såg ut som vaniljglass med krossad choklad.

lördag, 04 mars 2006

Antal km: 0

Mötte D i en badminton-duell på Bellevue medan stöstormen yrde utanför. Födelsedagspresent från mig. Och eftersom han fyllde år igår lät jag honom vinna med 3-2 i matcher. Ikväll blir det fest! Imorgon Vasaloppet! (På TV)

onsdag, 08 mars 2006

Antal km: 11

Tre. Långa. Dagar. Tre-långa-dagar-utan-träning-och-jag-känner-inte-igen-mig-själv-förrän-jag-får-komma-ut-och-kuta-igen! Aaargh!

Därför extra skönt att springa ut i minusgraderna, i skymningen. Spelar ingen roll att solnedgången inte syns, spelar ingen roll att det är molnigt. Bara. Så. Skönt. Att få springa.

Söndags=bakis (fy farao). Måndags=kände mig fortfarande bakis! (Förkylning?) Tisdags=bomull i hela huvudet. (Förkylning??) Trotsade bomullshuvudet på onsdagen, stack ut ändå, och det var som om elva kilometer löste alla problem, luddet försvann och jag kände mig frisk och normal igen! Det gick så lätt att springa. Tog lite höger där, lite vänster där, ner genom nå’n gångtunnel, upp igenom nå’t radhusområde, efter några kilometer slog jag in på en gammal välkänd runda genom Viksäng och så hemåt. Hostig i halsen av kylan när jag kom hem. Men: Så. Himla. Skönt. Att springa.

P.S. Psst… Har förresten glömt bort. Hur var det det kändes att springa i tio plusgrader? I tjugo?

lördag, 11 mars 2006

Antal km: 22

Vaknade halvsex på morgonen av att tidningsbudet mödosamt pressade morgontidningen genom postluckan. DN med alla lördagsbilagor… Tände en lampa i fönstret för att inte väcka D och tog upp en bok. Läste en timme, sedan gick jag upp och satte en deg till rågkakor, tog fram lingon ur frysen och kokade sylt medan degen jäste. D måste ha vaknat av mitt stökande. Vi åt frukost och bläddrade i tidningen. Vid halvtolv, efter att ha dammsugit hela lägenheten och städat toaletten, drog jag på mig löparstassen, en kort promenad till Ica, köpte en Snickers, la den i fickan och sprang sedan upp mot Finnslätten. Snön ligger fortfarande tjock men på en ljusblå himmel lyste solen och strålarna värmde, precis som en vårsol. Så varmt att det nästan var skönt ibland när, i skuggan av trädstammar, luften var sval, nästan kall mot kroppen.

Jag sprang från industriområdet österut mot Bjurhovda, kom ut nästan vid Anundshög men tog höger och irrade för en stund runt genom ett radhusområde. Kom faktiskt lite vilse, men det gjorde ju bara att jag fick någon kilometer extra i benen. Ute ur labyrinten följde jag Österleden och tog av mot Hälla där bilarna trängdes om en bra parkering. Ungefär i höjd med McDonalds-restaurangen fick jag ett starkt sug efter Fantan som stod hemma i kylen. Fanta Free Pineapple Grapefruit. Kunde känna den söta friska smaken i munnen.

Jag sprang mot Irsta för att undersöka om man kunde se någonting av trädavverkningen på Björnön. Det kunde inte jag i alla fall, så jag vände ganska snart och sprang hela Hässlögatan istället, förbi flygplatsen ända ner till Hässlö Wärdshus nere vid Björnövägen. Någonstans längs just den vägen fick jag den där sköna känslan, att man bara studsar fram, nästan viktlös, stegen mot marken känns inte, man är så lätt och löpningen är så enkel och skön. Jag slöt ögonen och njöt av känslan och solens värme.

Jag följde Björnövägen norrut en bit, men i Viksäng svängde jag av upp genom området på en väg jag inte sprungit på förut. Det finns några sådana kvar, men det känns nästan som om jag sprungit på de flesta vägarna här i Västerås nu. Jag vet att D blir lite trött på mig ibland när vi är ute och åker. ”Titta, där sprang jag igår! Och där borta, du ser, där svängde jag in och sprang förut!” …

De sista kilometrarna improviserade jag ganska vilt, svängde in på lite olika vägar. Sick-sackade mig hemåt. Uppe vid Hemdal hade de nya radhusen smällts upp i närheten av lasarettet. Plankorna luktade fortfarande nysågade. Mmmm.

När jag tog av mig dobbarna hemma trillade ännu en liten pigg av. Och jag hade fått en liten blåsa på en tå. Men bara en liten en.

söndag, 12 mars 2006

Antal km: 0

Solig söndagsförmiddag, D och jag på långpromenad genom nybyggda områden på Lillåudden. Solstrålarna värmer, människor är ute och går på Mälaren, sitter och solar på bänkar i snön. Vi är ute drygt två timmar, när vi kommer hem äter vi lunch och sedan somnar vi, utmattade.

Vid halvfem packar jag en ryggsäck, kastar mig på cykeln och svischar ner till Friskis. Ett styrka/spin-pass igen, lika härligt som förut! Tog återigen lite tyngre vikter på skivstången, lite väl tungt i vissa övningar. I spinningrummet körde jag så svetten rann. Jag blev ”gristrött” som ledaren uttryckte det. Ljuvligt!

tisdag, 14 mars 2006

Antal km: 6

Kolsvart. Tyst, tomt. Springer raka vägen ner på stan. Kopparbergsvägen. Till centralstationen. Vänder, Malmabergsgatan raka vägen hem. Någon bilburen jöns som tutar på mig. Flyger minst en halvmeter upp i luften i rena förskräckelsen. Jag är så lättskrämd.

torsdag, 16 mars 2006

Antal km: 21

Min sprudlande lycka över barmark (barmark!) och ett rejält lass pannkakor i magen gav rätta dosen energi till ett långpass i eftermiddagssol och solnedgång. Plusgraderna kändes, solen värmde. Klampade säkert minst fjorton gånger rätt ner i stora vattenpölar av smältsnö, men det var inga bekymmer. Det gjorde inget!

Jag började med en runda på drygt 6 km över Finnslätten. Det gick lite segt till en början och det dröjde nästan fyra kilometer innan jag kom in i rätt takt. Men sedan satt den där klistrad – takten, rytmen. Och resten av sträckan gick jag på som ett duracellbatteri.

Efter rundan över Finnslätten satte jag av ut på en ny ögla, genom Nordanby och Skallberget, ner mot stan, vänster längs Cityringen och hela Malmabergsgatan upp. Därefter blev passet helt spontant och jag gjorde småöglor hit och dit och lade till kilometer för kilometer. Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst idag kändes det som, men jag måste spara mig lite till helgen. Jag är brutalt sugen på att göra ett rejält långpass i veckan, på 30 km+. Det känns som om jag är redo för det nu, det bara spritter i kroppen av lust att få ge mig ut och testa mig själv, utmana mig.

Idag var utan tvekan roligaste passet på länge! Så okonstlat impulsivt och glädjefyllt! Och upprymt lyste himlen ikapp, i guldnyanser.

fredag, 17 mars 2006

Antal km: 3,5

Bara ett kort kvickt kvällspass genom grannområdet. Hade kunnat springa mycket längre, kroppen kändes pigg och snabb, men jag ville bara få upp ångan, uppegga mig inför lördagens långpass.

lördag, 18 mars 2006

Antal km: 29

Torsdagens pass var i viss mån förberedande inför dagens pass. Jag hade rekat läget och ställt in mig mentalt på hur jag skulle springa. Så jag började med att gå till Ica där jag i brist på annat inhandlade två små paket Axa/Risenta/GoGreen/whatever sesamkakor för fyra kronor styck som åkte ner i jackfickan, och så bar det av.

Första öglan över Hökåsen. Det tog ett tag innan rytmen i steget kom, men någonstans uppe vid lanthandeln infann den sig tror jag. Det blåste motvind och det var mulet, men gångvägarna låg ganska bara och plusgraderna var mildrande. Närmade mig hemåt igen. Efter elva kilometer pausade jag i två minuter, åt två tunna bitar sesamkaka medan jag gick ett litet varv runt ett hyreshus. Gick för att inte stumma till. Kakorna smakade lite som sirap.

Andra öglan genom Nordanby ner mot Ringvägen. Tog Cityringen västerut och sprang i en cirkel motsols runt stan. Kroppen kändes fortfarande pigg och tempot var bra. Vet du, det är lustigt förresten hur man gnäller och knorrar sig över sydeuropeer som inte plockar upp efter sina pälsdjur, i Paris till exempel. Jag kan tala om att svenska hundägare inte är mycket bättre. Det som göms i snö… Lyckligtvis trampade jag aldrig i något, men jag noterade ett stort antal små bruna korvar utmed vägarna. Nasty.

Den andra öglan slutade utanför vårt hus, där jag under två minuter gick ett varv på vår parkering och åt två flarn sesamkaka till. Inte lika gott det här gången. Nu hade det varit bättre med något sött, skumbananer eller något gott saltgodis att suga på. Kan vara bra att lägga det på minnet till nästa gång. Jag satte av igen in på den sista öglan, men jag var törstig och ångrade att jag inte gått upp och tagit ett glas vatten innan jag fortsatte. Kroppen var trögstartad efter den korta sesampausen.

Det sista varvet sprang jag genom Skiljebo, ner genom Viksäng och till sist den långa vägen hem upp längs med Malmabergsgatan. Jag var på vippen att svänga av vid lasarettet och ta en kortare runda hem för att sedan dryga ut med en två-tre kilometers-ögla på slutet, men jag tog mig i kragen och bestämde mig för att ta hela det långa varvet som jag planerat från början. I närheten av Bjurhovda kom ett litet regn. Det kändes oerhört befriande. Sista fem kilometrarna av det här varvet var faktiskt ett helvete. Benen stummade till, alternativt antog konsistensen av spaghetti, alternativt tappade all känsel. Om vartannat. Och nu ska jag berätta för dig vilka briljanta tankar som snurrade i mitt huvud under det sista varvet:

De här tre sakerna for genom min hjärna när jag var ute på det sista varvet som sammanlagt mätte nio kilometer:
Briljant tanke nr 1. ”Hmmm… det skulle vara gott att ta en näve snö och låta den smälta på tungan och rinna ner i halsen.”
Briljant tanke nr 2. ”Jag skulle utan problem kunna lägga mig ner här och nu och sörpla vatten ur pölen på marken. Utan problem.”
Briljant tanke nr 3. ”Coca-cola, Coca-cola, Coca-cola …”

Dessa reflexioner får mig osökt att tänka på en av Rune Larssons sju punkter för vad som utmärker en ultralöpare (ur senaste numret av Runner’s World): ”Du vet att du är en ultralöpare när…: Du tvekar aldrig över att äta mat du hittat på golvet.” Det ligger en stor portion sanning och erfarenhet i det.

Jag kom också att tänka på vad Anders Gärderud sa (jag tror det var han som sa det) under killarnas marathon vid OS i Athen; en marathonlöpare måste gilla smärta. Och jag gillar det, jag gillar smärtan. Därför att känslan efteråt är obetalbar. Jag sprang tre mil idag. Och jag är stolt som en tupp över mig själv. Men jag har lärt mig en del av dagens träningspass också; till nästa gång ska jag vara bättre förberedd på alla sorters behov som kan komma. Jag ska inhandla ett vätskebälte. Pronto. Och jag ska ha med mig både vatten och läsk/energidryck, och både smågodis och mer ”matiga” saker, som sesamkakor eller müslibars.

söndag, 19 mars 2006

Antal km: 0

Lycksalig efter tre timmars shopping spree (hittade så mycket fina grejer – urläcker vårjacka, nya -gigantiska!- solbrillor, jeans, capribyxor…) cyklade jag och D till Friskis. D gymmade, jag gick på vad som blivit ett favoritpass, styrka/spin 90.

Så vi började med 45 minuters skivstångsträning, med Jonny. En av de bästa ledarna på Friskis. Hans musikval är toppen, jag börjar storsmajla redan när första låten kickar igång bara för man blir så glad när det är bra musik, bra ledare, bra rörelser! Och han är så bra på att instruera och peppa. Som alltid (verkar det som) var det vissa (killar) som inte verkat fatta poängen, utan som baxat på tonvis med vikter på sina skivstänger och stod och ryckte, istället för att känna motståndet i vikterna och lyfta och släppa ifrån l-å-n-g-samt. Suck. Men det är deras problem, inte mitt. Trist bara att vissa inte verkar lyssna på ledarna och inte lär sig av instruktionerna.

Andra halvan av passet tilldrog sig självklart i spinningrummet. Det var fullt, många nya som kom och testade passet. Spinningen var härligt svettig som alltid. Underbart skönt att bara trampa, öka motståndet, utmana sig själv och känna svetten rinna längs ryggen.

Två rader framför mig satt Quasimodo och körde så det stänkte. Det var en man, kanske 53 eller nåt, lite gråhårig, bred men inte tjock, säkert lite musklig. Och jäklar vilken stil han hade. Han lyssnade inte på Jonny, han bara körde sitt eget race, stod upp i position tre när vi andra satt ner, trampade på som en vettvilling alldeles för fort vissa stunder för att vara ikapp med musiken, huvudet nedlutat mot styret. Han gav allt! Kroppen ryckte åt höger och vänster, huvudet som hängde ner syntes inte bakifrån där jag satt (och småflinade). Bara en stor överkropp som vaggade åt sidorna i rasande tempo. Hans gråa t-shirt var genomblöt. När vi andra ”kommit i mål” och satt och trampade för att varva ner, hade Quasimodo kört sig helt slut. Han klev av cykeln och drack vatten, torkade ansiktet med en liten handduk, hängde över sadeln. Kraftlös. What a show.

P.S. Just det! Förutom jeans och solbrillor inhandlades ett vätskebälte med fyra flaskor och en liten ficka, märke Perfekta. Nu är min utrustning komplett. (Eller?)

tisdag, 21 mars 2006

Antal km: 10,5

Siktade du en svartklädd löpartjej irrandes runt på Gryta ikväll, allmänt förvirrad? Det var mig du såg. Dagens pass skulle jag kunna döpa till ”vilse i grytan”.

Eller något i den stilen.

Härom dagen visade A-L på jobbet mig var hon bodde, tyckte jag kunde springa förbi någon dag. Det hade jag inte tänkt göra just ikväll, men jag hade något sånär memorerat kartbilden i huvudet (tyckte jag) och tänkte mig en sväng till Ica Grytan för att springa upp i radhusområdet, känna av vägarna lite och sedan svänga österut mot Tunbytorp och Finnslätten. Trodde jag, ja. Ha ha.

Till Ica Grytan kom jag välbehållen, och tog cykelvägen upp genom området precis som det var planerat. Det luktade julgran i luften för just ikväll pågick visst trädröjning på Gryta. Jag sprang på en liten stund tills jag kom till en fotbollsplan och en korsning. En stor cykelväg korsade den väg jag kom på, och jag insåg att det måste vara den väg jag skulle ta in höger på för att komma ut ur Gryta och in i industriområdet. Jag sprang in på den nya cykelvägen. Och jag sprang och jag sprang. Inga industriområden. Inte en endaste liten fabrik eller bilfirma. Kunde inte för mitt liv begripa varför jag aldrig kom ut, bara radhus så långt ögat kunde nå. Och kolsvart, men som tur var var några människor ute på promenad. Jag kom allt längre bort. Nu var jag ensam, inga människor längre, och här tog plötsligt cykelvägen slut och jag kunde välja att springa vänster mot avfallsstationen (enligt en skylt), eller höger in i något radhusområde. Jag tog höger. Kom in på en liten privat radhusväg som gick i en cirkel. Skymtade ett par billyktor och sprang ut den väg bilen hade kommit, tänkte att där den kom ifrån måste jag kunna komma ut ur området och hemåt igen. Ut ur området kom jag, men där fanns bara en stor svart väg och en massa skog. Var sjutton var jag?!

Nu började det bli lite jobbigt och jag längtade hem. Som tur var hade jag vettet i behåll och insåg att det bästa sättet att komma hem var att vända heltom och springa tillbaks samma väg som jag kommit. Så jag gjorde en 180 graders sväng. Hela tiden hade jag hållit utkik efter gatskyltar i hopp om att de kunde hjälpa mig att reda ut vart jag var. Nu blickade jag snett uppåt och läste på skylten. Pionvägen. Jag hade nått the end of the road, jag var ute hos A-L! Tur för mig att det var becksvart ute, inifrån husen kunde ingen se mig, utan jag kunde smyga mig osedd genom området och tillbaka ut på cykelvägen igen. Sprang (i stort sett, hrm, felfritt) längs med den, hela vägen tillbaka till Ica Grytan och så var det bara att spurta hem!

Väl hemma igen ställde jag mig i duschen och stod under de heta strålarna minst en kvart. (Russin.) Sedan var jag tvungen att ta fram den gamla Västerås-kartan med alla cykelvägar utritade och kolla var f-n jag varit egentligen. Efter en stunds studerande klarnade det för mig. Ett litet äventyr som kan summeras till tio friska kilometer i alla fall! Och i öronen hade jag hela vägen haft Kent & Co. Mina följeslagare, min lilla trygghet.

torsdag, 23 mars 2006

Antal km: 6,5

Äsch, nonsenspass. Inget att kommentera. ;o)

fredag, 24 mars 2006

Antal km: 11

Nej, det måste fastslås: jag förstår verkligen inte hur vägarna på Gryta hänger ihop. Det spelar ingen roll att jag studerat kartan extra noggrant, jag kommer bara vilse. Ikväll sprang jag rakt på, i vad jag trodde skulle vara den rätta vägen till Önsta torg, så som det sett ut på kartan. Istället kom jag bara längre och längre bort, och gångvägen blev allt smalare för att till sist sluta helt inne på en liten radhusväg.

Istället för att försöka hitta rätt och irra runt åt höger och vänster bestämde jag mig för det enda rätta; att vända heltom direkt innan jag kom vilse igen. Min känsla för väderstreck är obefintlig när jag kommer till Gryta. Bortblåst! Där slingrar sig vägarna som listiga ormar. Jag slår vad om att de flyttar på sig varje dag och lägger sig i nya riktningar, för att lura in oss som inte hör hemma på Gryta in i en lurig labyrint. Utan att man känner av det har öster helt plötsligt blivit söder och norr blivit till väster. Det är ingen ordning alls.

Så jag sprang ut igen, skrattandes åt mig själv. Nästa gång åker kartan med i fickan. Sprang över Norrleden in på Nordanbygatan och Tunbyvägen.

Framsidan av smalbenen, kanske benhinnorna, ömmade lite. Jag tror det är den hårda asfalten, efter att ha sprungit på snö så länge nu, som ger lite känningar i benen. Inte värre än att jag får stretcha lite extra. Luften var kall ute. Det var tolv minusgrader när jag klev upp på morgonen och nu höll luften på att kylas ner igen efter solnedgången.

Det blev en relativt kort runda, bara elva kilometer, men det var ganska lagom. Jag hade nästan ingen lust att ge mig ut alls från början, hade mycket hellre stannat hemma i soffan och ätit på den där semlan som D köpt med sig. Men som vanligt kom löparglädjen krypande efter ett par kilometer och jag kände mig pigg och frisk när jag kom in i värmen igen.

söndag, 26 mars 2006

Antal km: 8

Underbar söndag. Vårdag! Jag och D tog en cykeltur ut på landet, förbi Skerike kyrka i jakt på vårtecken. Inte en tussilago inte en krokus, men kanske kan den håriga larv jag nära nog cyklade över vara en signal om att vintern är över. Vi hälsade på en vitspräcklig häst i sin hage. Jag på min nya cykel.

Den här veckan har jag tagit det lite lugnare träningsmässigt. Så dagens pass blev en uppvärmning på 6 km över Gryta – och den här gången hittade jag den magiska vägen ut som jag letat efter! – till Finnslätten.

10×100 m backträning. Benen kändes starka och pigga. Något litet ont i höger ankel bara, men inget som störde i löpsteget som tur var. 2 km lugn jogg hem.

torsdag, 30 mars 2006

Antal km: 17

Tre dagars vila och lite Siduro® gjorde allt susen för ontet i högra smalbenet, å andra sidan var mina ben såå trötta och sega när jag gav mig ut idag. Jösses. De första fem kilometrarna var rent av plågsamma. Men jag tröskade på. Orkade inte bry mig om omgivningarna. Stirrade ner i gruset på asfalten och bara sprang. Hoppade i vattenpölar och hoppade över hundbajs. Något vidare tjusigt tempo kan jag nog inte skryta med, men det blev 17 kilometer i benen i alla fall, vilket känns bra inför loppet på lördag.

fredag, 31 mars 2006

Antal km: 6

Äntligen fredag. Ut på en kortrunda. Trist väder, grått, någon minus och det har snöat (!) hela dagen. Motvind hela vägen ut på Finnslätten. Det tar emot, det går trögt. Men benen känns lite bättre än igår. Kör backträning 5x100m. Masserar benen, lite känning frampå. Springer en kilometer. Backe igen, 5x100m. Sedan hemåt. Med vinden i ryggen. Känner att formen inte är den bästa nu. Det kommer inte gå fort i Örebro imorgon. Trist.

APRIL

lördag, 01 april 2006

Antal km: 10

Himlen sprack upp och blev ljus och blå över Västerås när vi lämnade stan i bilen längs motorvägen mot Örebro – där molnen låg blekgrå över hustaken och slasket skvätte under vår promenad på stan. Vi traskade runt, återbesökte gamla ställen. Här bodde vi ju för, ja det är ju många år sedan nu. Allt var sig förvånansvärt likt. Lite kusligt. Vi åt lunch och sedan fikade vi på vårt gamla favoritcafé. Där var ännu mysigare än vi mindes det.

Startmilen började vid två och jag kom lite sent till omklädningsrummet varför jag stressad bytte om, fumlade lite med säkerhetsnålarna, men hann med att springa in på toa innan jag joggade bort till starten på universitetsområdet. Vi var nog bara hundra löpare. Alla såg så proffsiga ut. Är det bara jag som inte tillhär någon LK, SK eller IF?

Vi sprang två varv på en femkilometersbana genom Almby. Det första varvet hade jag håll – var nu det kom ifrån – men det störde inte så mycket. Tyvärr gick det inte så fort, och det hade jag ju haft på känn. Jag är snarare uthållig än snabb. Hm. Till nästa år ska jag kanske satsa på tid istället för att klara långa sträckor? Men att springa långt är faktiskt roligare än att springa snabbt. För det mesta. Kan man inte vara bra på båda? Fast då ska man tillhöra eliten och de riktigt duktiga och det gör inte jag. Eee.

Det var ensamt att springa, men banan var lättsprungen. Raksträckorna var sega och tråkiga. Jag sprang om några tjejer och ett par killar. Efter ett par kilometer sprang samma killar om mig. Suck. Så frustrerande att höra deras fotsteg närma sig. Steg som tar in. Skorna mot gruset, snabba steg. Snabbare än mina. Tiden blev tråkiga 50:11. Om det kan vara till någon tröst kom jag två bland tjejmotionärerna. Wohoo! Drumroll please! Asgarv. Frust. Pust. Stånk.

måndag, 03 april 2006

Antal km: 5

Vad hade hänt med tempot egentligen? Lördagens tävling gick superlångsamt. Inser att jag bara tränar uthållighet och långa distanser just nu, varför tiderna inte imponerar alls. Ger mig ut på ett tempopass innan jobbet. En femkilometersrunda på asfalt. Klockar tiden. Hm, inget imponerande resultat. Ska jag jobba på det? Eller ska jag vänta till efter marathon?

tisdag, 04 april 2006

Antal km: 6,5

Såg kvällssol genom köksfönstret lysa på husfasaden bakom vårat hus. Sprang ut för att se om jag kunde fånga några strålar. De hade redan försvunnit när jag kom ut. Ljummet i luften, lite vårkänsla och grus i skorna. Återhämtningspass runtomkring genom områden i närheten av vårat. Ganska mysigt.

Paris är väldigt snart nu.

torsdag, 06 april 2006

Antal km: 11

Sista kvällen innan Paris. Har fixat undan allt på jobbet, cyklat hem, ätit och packat väskan. … Och har packat ur väskan och packat igen. Någonting stressigt lurar i kroppen, har lurat hela eftermiddagen. Men bara några hundra meter in på löparrundan, nej, bara att komma utanför ytterdörren och känna den lena, svala kvällsluften mot ansiktet, bara att knyta på mig joggingskorna, lugnar kroppen och jag är vaggad i trygghet. Lätta steg, det känns som jag flyger. Jag studsar mot asfalten. Det går fort och det är kul. För första gången på två veckor känns löpningen som en riktig njutning igen. Inget ont i benhinnor eller anklar längre. Inga trötta fötter.

Jag springer Bangatan upp och följer Norrleden österut. Jag är på väg mot motionsspåret. Vill titta till det, se hur det ser ut, om snön ligger kvar. Så Tord, om du läser det här, så kan jag berätta att snön fortfarande ligger där, men den är inte packad utan ganska slaskig, sådär mjuk och porös som den är när den är på väg att försvinna. Det är tyvärr inte lika fint i spåret som på bilderna här bredvid. Men bilderna jag har lagt upp för april är faktiskt april-bilder. Jag tog dem sista veckan i april förra året. Så snart är det kanske lika vackert. Ge det en vecka Tord, sedan är det nog löpbart.

Springer ut på Österleden ner till Stockholmsvägen som jag följer förbi lasarettet. Malmabergsgatan upp är lättsprungen och när jag hör cyklar bakom mig tar jag i lite extra för att ge dem en match. Jag tar höger in på Tråddragargatan och springer ungefär en kilometer innan jag vänder hemåt på Björkskogsgatan. De sista trehundra metrarna lägger jag på ett kol så jag flyger in på vår gata och skuttar in genom vår dörr pigg och nöjd. Nu blir det inget springa av på fyra dagar. Mina löparskor får inte plats i väskan, men vi kommer promenera runt så mycket i Paris att det räcker gott och väl. Och på söndag ska jag stå och titta på Paris Marathon, heja på löparna och önska att jag var med.

tisdag, 11 april 2006

Antal km: 13

Efter tre kilometer åkte de av, handskarna. Och så har vårens stripshow inletts! Kvällen otroligt ljum och skön. Solen på väg ner, himlen rosablå, varma strålar. Sprang förbi Stenby upp genom Hökåsen. Kastade ett öga på Gropen. Fortfarande ett tunt täcke av is. Lukten av kåda, bark och jord. Vårdofter. Fortsatte till Finnslätten, svängde mot Bjurhovda och vände hemåt längs Norrleden. Fort och väldigt lätt.

Paris var underbart, där var det vår, där blommade träden och där sjöng fåglarna utanför hotellfönstret om morgnarna. Baguetterna smakade himmelskt, jag lärde mig dricka Café Colombie på Le Soufflot och Seine flöt mäktig och förförisk förbi Notre Dame och under broarna. Croque Monseiur, crêpe, Salade Piémontaise, Salade Paysanne och Blanc Doux. Chokladmandel från Maison Richard till kaffet. La Tour Eiffel och Musée du Louvre. Och Marathon de Paris. Vi stod längs Rue de Rivoli, ungefär vid 5 km-passagen och applåderade. Klockan var inte nio på morgonen, lite kyligt och inte många människor ute. Först kom de rullstolsbundna, sedan kom blinda med sina guider, så kom handikappade burna i stolar eller dragna i vagnar av lag på omkring sex-sju man. Sedan kom de supersnabba löparna, ledargruppen var på ungefär tio. Svish sa det. Strax därefter, men med ett litet mellanrum kom den jagande klungan. Sedan kom Den-Stora-Massan. De sprang överallt, uppe längs trottoaren där vi stod, så nära och med sådan fart och kraft att vi trodde vi skulle trilla omkull. Mest minnesvärd var ändå den blinde mannen kom springande med sin guide. Ett gäng tjejer som stod bredvid oss hejade ”Bravo, monsieur!” när han sprang förbi, rak i ryggen, lite stel, varpå mannen svarade, kort men av artighet ”Merci.” Vilken hjälte.

Ett par timmar senare ställde vi oss och kikade ner när löparna kom upp ur tunneln på Quai des Tuileries, då passerade de ungefär 28 km. Ledarklungan hade förmodligen redan gått i mål. Löparna vi såg var trötta, de flesta sprang inte, utan gick uppför den lilla sluttningen. En kvinna gick åt sidan och höll om sin vad. Det syntes att det gjorde ont, hon höll om benet som skakade av kramp. Men hon stapplade vidare. Jag hoppas hon fick hjälp av sjukvårdspersonalen längre fram. Några minuter senare kom en kille joggandes uppför vägen, även han gick åt sidan och höll om sitt ben. En äldre herre som kom joggandes förbi just då stannade till, tog fram en flaska med kylande spray och sprutade på killens ben. Det är härligt att se när människor hjälper varandra så. Men så tråkigt att se hur många som gick in i väggen där, och då var det ju så långt kvar till mål fortfarande.

Nu är det snart påsk. Då ska jag springa på landet.

fredag, 14 april 2006

Antal km: 10,5

Vaknar halvsju, stugan sover. Kikar genom loftfönstret. En grå dimma där ute. Och blött. Drar på knäskydd, halskrage, löphandskar, stoppar mp3:n i fickan.

Jag går det korta vägen förbi ladugården ner till vägen, där tar jag av åt vänster och börjar springa. Följer den kringeliga krokiga vägen förbi röda stugor, skogsdungar och åkrar. Ingen annan är ute. Kroppen är lite seg och trött på morgonen. Det går ganska sakta. Efter drygt fyra kilometer kommer jag till stora vägen, tar vänster och springer in i det lilla samhället. Springer fram till Ica Knutens dörrar och läser på lappen. Påsköppettider: idag har de öppet från tio till fyra. Går några steg över gatan, en bil kör förbi. Trycker på play på mp3:n och vänder hemåt. En buss kör förbi mig precis innan jag svänger höger in genom Gränsta. Nu har kroppen mjukats upp och det går lättare och lite snabbare. En gammal kvinna med en liten kärra går över vägen från sitt hus till ladugården.

När jag kommer tillbaka till stugan har de andra vaknat.

lördag, 15 april 2006

Antal km: 29

Efter frukost tar jag och D en kort promenad. Himlen är molnfri och blå, solen värmer som sommarsol. Vi kommer tillbaks till stugan och jag fyller två flaskor med vatten och sätter i vätskebältet, packar ned mp3:n, en tablettask och en müslibar. Pappa ger mig ett litet försprång, han ska starta senare, på cykeln åt motsatt håll. Jag börjar åt samma håll som igår. De salta katterna i tablettasken skumpar i takt. Möjligtvis låter jag som en stor maraca där jag kommer springandes på landsvägen. Det känns hett, önskar nästan att jag lämnat vindjackan hemma. Huvudet känns varmt, lite skugga skulle kännas fint.

Efter fem kilometer är jag inne i samhället och tar vänster upp på Bladåkersvägen. Jag har cyklat den här rundan många gånger, så jag vet vad som väntar. Den här biten är en mil lång, först två-tre kilometer förbi några hus, skolan, folkparken, några gårdar och åkrar. Sedan svänger vägen och fortsätter sju kilometer förbi skogar och betesmarker. Där efter svängen trycker jag igång musiken. Låtlistan är så bra att jag tror jag sjunger med i vissa partier, men det är nog ingen som hör mig här ute. Vägen är otroligt lättsprungen och hela sträckan ut till Hallstaviksvägen går mycket fortare än jag trodde. Tar några klunkar vatten då och då, och ett par salta katter slinker ner. Vägen är tyst och lugn, bara några bilar och ett äldre par som cyklar om mig.

Jag kommer till den stora korsningen och fortsätter vänster på den backiga 90-sträckan som går spikrak mellan Hallstavik och Uppsala. Asfalten är grov och gör ont under mina sulor och jag är kissnödig. Så fort jag får syn på ett ensligt skogsparti smiter jag över vägen och in bakom en gran. Joggar ut på vägen igen. Trafiken är ganska lugn och de bilar som passerar mig lämnar gott om utrymme. Nu har jag sprungit mer än halvvägs och jag börjar hålla utkik efter pappa. Hinner bara femhundra meter när jag ser cyklisten stanna in en bit framför mig. Jag springer fram och vi hejar lite och växlar några ord. Vi vill båda vidare, så vi fortsätter åt varsitt håll. Jag sätter på musiken igen. Nu hinner jag knappt en kilometer så ser jag tre bilar komma. Två kör förbi mig, varav en tutar så jag hoppar högt i skyn, den tredje saktar in och parkerar vid vägkanten. Jag ser två personer kliva ur, men med solen i ögonen ser jag inte vilka de är, jag funderar mest över vad det är för knäppskallar som stannar här. En av personerna sträcker upp sina armar, vänta, det är ju K och D! Jag stänger av musiken, joggar fram till dem och hejar. De ska fortsätta vidare och heja på pappa också, så jag joggar tacksamt vidare. Tre stopp på kort tid har fått mig att tappa rytmen, asfalten gör ont, jag inser plötsligt att jag inte har tillräckligt med vatten med mig och dessutom känner jag ett lätt håll i sidan. Det är många uppförsbackar innan man skymtar en skylt som säger ”Storfjället”. Men bara för att man tror att man kommit högst upp där, så kommer en liten stigning till. Jag njuter lite av blåsipporna i dikeskanten. Äntligen ser jag Faringe kyrka! Jag ser korsningen på håll, men det tar lång tid att komma fram. Jag dricker några klunkar till och tar vänster.

In på den slingrande vackra vägen genom Täby till Solvalla. Förbi gårdar, åkrar, ängar och betesmarker, skogsdungar och sommarstugor. Nu börjar kroppen tröttna lite, men vägen är vacker och lättsprungen tack vare alla krokar och svängar. Blicken irrar lätt desperat utefter väggarna när jag springer förbi hus och stall. Ingenstans ser jag någon vattenslang.

Framme i Solvalla dricker jag mitt sista vatten och äter en halv müslibar. Nu har jag bara knappt fem kilometer hem, men rakan i början av sträckan är lite av en plåga. Jag stirrar ner i asfalten. Ser de vita strecken svischa förbi under mig. Kroppen skriker nästan efter vätska. Jag tittar längtansfullt ner i dikena där vårbäckarna porlar förföriskt. Vore det så farligt? Eller att smälta lite av snön som ligger kvar bland skuggorna? Jag vågar inte chansa, jag är ju ändå snart hemma. Bara sista biten nu. Jag ser Mannes hus och vår brevlåda, jag är äntligen framme! Saktar in och går från vägen upp till stugan.

När jag kommer in bälgar jag i mig tre glas vatten på raken.

söndag, 16 april 2006

Antal km: 0

Pappa ska ut igen och cykla och jag hänger på! Rundan är på mellan 32-35 km. Högerknäet gör lite ont, därför känns det bra att låta löpträningen vila idag, och jag behöver lite cykelträning inför Tjejtrampet. Lite variation och framför allt lite fart. Vind i håret! Pappa tar sin snygga tävlingscykel med specialskor och hjälm. Jag hoppar upp på hans gamla Crescent från -79 med tre växlar och fotbroms.

Vädret är vackert, men blåsigt. Vi har lätt motvind ut till Bärby, en kort sträcka mot Hallstaviksvägen, sedan spikrakt uppför och nedför backar nästan en mil. Här har vi medvind som tur är, för i övrigt är den här sträckan jobbig och ganska tråkig. Mest öde landskap, inget roligt att titta på. Asfalten som var så jobbig att springa på igår känns även jobbig att cykla på och jag har svårt att vänja mig vid att behöva sluta trampa när jag ska växla.

Vi kommer äntligen fram till korsningen där vi tar höger in på Bladåkersvägen. Jag dricker mina första klunkar vatten, sedan trampar vi igång igen. Pappa ligger hela tiden ca hundra meter framför mig. Liksom igår tycker jag vägen är lättare än vad jag mindes den och vi är snart framme i Knutby. Vi stannar inte utan trampar på, genom samhället, in på vår väg genom Gränsta hem till Rickeby. En kilometer in på vägen ser jag min chans, cyklar om och tar täten. Inte mer än rätt att jag får dra lite också. De sista kilometrarna susar förbi, vägen svänger sig och slingrar sig så genom landskapet att sträckan knappt märks av. Strax efter Per-Ols pekar jag ner i dikeskanten så att pappa också ska se. En liten klunga med blåsippor.

tisdag, 18 april 2006

Antal km: 10

Jag är förkyld och stannar hemma från jobbet. Hade tänkt hoppa på Szalkais 10-dagars intensivträningsläger och det började ju bra i lördags, men sedan märkte jag hur förkylningen kom smygande, och då var det ingen idé. Skjuter på det en vecka istället. Idag är jag riktigt risig, jag snorar och nyser och ögonen rinner. Ja, alla kan ju föreställa sig.

Klockan är framåt tolvtiden och av någon anledning känner jag mig mycket piggare. Kan vara det underbara vädret därute. Jag skickar ett mail till arbetskompisarna som ska springa VårRuset om en månad. Har ju lovat att ställa upp som lite träningshjälp veckorna innan. Föreslår träff klockan åtta ikväll.

Klockan är strax efter sju och jag är inte alls lika pigg längre. Jag borde kanske inte ha mailat, jag är ju faktiskt inte frisk. Knyter på skorna och joggar ner på stan, det blir ungefär sex kilometer. Trögt.

Två tappra tjejer ställer upp och vi tar oss joggandes/raskt gåendes runt en sträcka över Djäkneberget på drygt två och en halv kilometer. Det är kul! Men svårt att avgöra hur hårt jag kan köra med dem. Bestämmer mig för att ta det lugnt. Hellre för lätt än för tufft i början. Efteråt stretchar vi lite. Nästa vecka ska jag nog se till att vi tar i lite mer.

Efter vårt lilla pass joggar jag hem igen, tar den raka vägen hem, omkring tre kilometer. Huvudet känns lite mosigt. Men vem orkar bry sig om det, när det äntligen är vår! Så många som kommer ut ur sina iden! Jag mötte massor av löpare på stan. Fantastiskt! Och bara det att kunna vara ute klockan åtta-nio på kvällen och det fortfarande är ljust. Himmelriket.

lördag, 22 april 2006

Antal km: 34

Det är underbart vårväder ute, så det finns absolut inget som håller mig kvar inne. Så fort D åkt iväg till skolan snörar jag på mig skorna, jag laddar vätskebältet med två vatten och två energidryck, stoppar en halv müslibar i ena fickan och så sticker jag ut. Klockan är prick tio på förmiddagen, det verkar fortfarande lugnt ute, luften är ännu lite morgonsval, men solen tindrar.

Jag springer upp till Norrleden och följer den till Bjurhovda som jag springer igenom tills jag är ute på landet. Det blir genast en annan atmosfär när man kommer bort från cykelvägarna och bostadsområdena. Här ute bland åkrarna hörs fåglarna. Bilvägarna är bara ett svagt sus. Jag tittar till Anundshög. Sedan vänder jag och springer upp på Badelundaåsen. Å, det är så vackert här uppe, den lilla fornstigen som slingrar sig högst upp på åsen, lundarna och betesmarkerna på sluttningarna nedanför, solen som gassar över gruset och gräset, åkrarna som brer ut sig utanför den här sagovärlden. Jag önskar stigen var längre, alltför snart är jag tillbaka i verkligheten.

Springer förbi Hälla vidare österut. Tar av mot Irsta och springer ut till avtagsvägen mot Brunnby. Den lilla bäcken springer fram genom det långa tufsiga gräset och tussilagona står vända mot solen. Vid avtagsvägen vänder jag tillbaks igen och springer Hässlögatan förbi flygplatsen. Här ute är jag alldeles ensam. Solen värmer. Strax är jag ute på Björnövägen. Jag springer över Björnöbron och upp mot motionsspåren, vänder vid parkeringen och springer tillbaka igen. Ser stadssiluetten på andra sidan vattnet. Jag skall fortsätta dit. Bilarna köar för att komma över bron.

Tar skogsvägen längs med vattnet till Hamre. Vassen dansar långsamt. Det luktar vår. När jag kommer till Berghamra svänger jag av ner mot vattnet igen. Segelbåtarna står beredda, ska sjösättas snart. Ännu ligger en tunn, tunn hinna av is inne i småbåtshamnen. Jag vänder upp mot stora vägen igen. En bit, sedan en avstickare till, längs med Kungsängsgatan, förbi nybyggda Lillåudden och Östra Hamnen. Mälaren glittrar mellan höghusen och här tar jag adjö av sjön och svänger ner på Hamngatan, kommer upp i Vasaparken, fortsätter ut ur stan på Södra ringvägen tills jag är ute på Malmabergsgatan som jag följer hela vägen upp.

Nu börjar knäna kännas lite trötta och jag har varit ute över två timmar. Men det är inget fel på orken och energin. Vattnet räcker gott och väl och energidrycken är lagom söt och god. Jag svänger igenom Haga ner på Bangatan till Stenby, förbi McDonalds och återbruket. Raksträckan kan kännas jobbig men jag märker inte av den. Plötsligt är jag vid korsningen in mot Finnslätten. Envisas lite och fortsätter en bit ut mot Hökåsen, men bara en bit får räcka, sedan vänder jag tillbaks, tar uppförsbacken över Finnslätten, som blir en nerförsbacke. Där svänger jag hemåt. Hinner med en sista avstickare för att skramla ihop en extra kilometer, sedan bestämmer jag mig för att det får vara bra, springer under Norrleden och förbi vår Ica-butik.

Stretchar utanför huset innan jag går in. Det känns verkligen i knäna. Men efter lite uppmjuknande rörelser känns det lite bättre. Jag ojar mig lite tyst bara för sakens skull, men ingenting kan rå på den sköna känslan i min kropp. 34 kilometer. Bara åtta till, sedan är maran avklarad. Jag dansar runt i en dimma av lyckorus. Klockan visade 3:26. Ganska lugn fart, men helt enligt mina planer, ca 6 min/km, ungefär vad jag tänkt mig. Skavsår runt midjan efter vätskebältet, min kropp ser nästan lite misshandlad ut när jag tittar mig i spegeln. Bältet som var lite för stort idag eftersom jag bara hade ett lager på mig, satt inte riktigt tajt utan skumpade lite upp och ner. Det svider när jag duschar, men inte heller det kan rå på den stora lyckan.

Och jag har sett att nu är startklasserna i loppet klara, snart är det dags, det är bara några veckor kvar. Jag längtar!

söndag, 23 april 2006

Antal km: 0

Är söndag lika med cykeldag? Jo, varför inte? Vädret är underbart och strax innan tio på förmiddagen kommer jag iväg. Knyter på mina kära gamla Sauconys, som numera får tjäna som cykeldojor, och rullar iväg. Jag har ingen dator på min nya cykel än, den sitter på den gamla kvasi-racern, men jag klockar tiden med armbandsur.

Tar tremilarundan runt stan, men gör en avstickare över Hökåsen för att samla ihop extra kilometrar och få lite backträning samtidigt. Västerås är rätt platt. Rundan går till en början genom Gryta, Rönnby, Brottberga och Hagaberg till Erikslund. Den här första halvan är knepig. Det är fortfarande väldigt grusigt på sina ställen och tvära nittiograderssvängar på cykelvägarna, hundar, barnvagnar och andra hinder gör det svårt att få upp en bra fart. Motvinden bråkar med mig på Rönnby.

Andra halvan utmed Sjöhagsvägen/Kungsängsgatan, Björnövägen och Österleden går däremot fortare. Ser hur solen glittrar i Mälaren när jag cyklar förbi Lögarängen. Sammanlagt blir det 38-39 km. Men det är inte alls lika lätt utan hare…

måndag, 24 april 2006

Antal km: 10

Morgonjogg klockan sju. Det har regnat under natten, nu anstränger sig solen att pressa en liten stråle genom molnen. Ett ynkligt försök. Det här är första rundan i mina nya Avia 2230. De är lätta, väger nästan ingenting, och det känns lite ovant, men inte dåligt. Tror de kan komma att fungera.

Joggar lite på måfå, svänger och kringlar lite hit och dit och piggnar till allt eftersom. Men det blir ändå en ganska oinspirerande runda.

Har tänkt köra nu efter ett tiodagars intensivprogram. Det innebär 10 km till på kvällen. Men efter en hetsig dag på jobbet har orken och lusten runnit iväg och även om jag gör ett tappert försök att byta om till träningskläder framåt niotiden blir det inte att jag kommer ut. Lusten saknas. En liten varningsklocka ringer i mitt huvud. Det ska vara roligt att springa, annars är det ingen mening. Kroppen känns lite trött efter helgens långpass, bättre att vila ut än att tvinga mig iväg på ett pass som inte skulle ge någon kvalitet till min träning alls, jag skulle bara förlora på det.

Jag är ingen superwoman. Även om jag skulle vilja vara.

tisdag, 25 april 2006

Antal km: 4

Vilodag behövs. Huvudvärk och lätt stressymptom. Eller något sådant, fast det låter kanske värre än vad det är. Eeeeh. Men jag har lovat ett par tjejer på jobbet att vi ska ut och träna, så jag cyklar ner till åtta. Solen är på väg ner, luften är sval, lite ljummen, och jag känner mig genast piggare bara av att sätta mig på cykeln.

Vi är tre stycken. Jag leder oss runt stan längs med Cityringens cykelvägar. Vi joggar och går i rask takt om vartannat. Joggingintervallerna är lite längre än förra veckan, jag försöker hålla mellan 2-3 minuter jogging och 1-1,5 min rask gång. Efteråt gör vi några stretchövningar och det ser faktiskt ut som om tjejerna blivit lite trötta och svettiga. Det är bra, då har träningen inte varit allt för mesig. Sedan cyklar jag hem. Äter ett par äpplen. Kollar på ett roligt teveprogram och bara slappar. Somnar tidigt.

onsdag, 26 april 2006

Antal km: 5

Tar min vanliga asfaltsrunda på 5 km efter frukost. Klockar tiden men satsar inte på något bra. Varvar lugnt tempo med snabbare koordinationer. Blir rejält trött. Det här är det jag vill satsa på efter marathon sedan, att kapa tider.

torsdag, 27 april 2006

Antal km: 8

Jag tar på mig två lager, och min slitna keps utifall det skulle regna. Nya skorna blir det, inte riktigt insprungna än.

Det känns lätt att springa, kanske för att jag inte har några ambitioner alls ikväll. Studsar. Asfalten är mörk och våt, men inga droppar. Nej, inga droppar, som droppar i luften.

Studsar bort till spåret. Det är knappt tre kilometer dit. Senast vi sågs låg snön kvar under träden, nu är den borta, och jag tar ett varv. Åh, vad skönt, det var så länge sedan! Varvet är kortare och snabbare än jag minns det. Nöjer mig med ett varv bara, sedan studsar jag hemåt igen. Sval torsdagskväll innan regnet.

lördag, 29 april 2006

Antal km: 7

Klockan är framåt sexsnåret eller strax därefter. Efter en mulen dag kan solen anas. D ger mig försprång och jag springer mot Björnön.

Först krånglar hörlurarna till mp3-spelaren. De vill inte sitta fast i öronen. Sedan krånglar magen, lagom till jag kommer fram till Björnöbron. Jag kan inte fortsätta springa (utan går den sista biten upp till parkeringen där D sitter i bilen och väntar.) Vi går tvåochenhalvan runt, sedan åker vi hem tillsammans.

Det låter nog som om jag hade en alldeles hemsk runda, men så var det såklart inte. Det var vackert väder, och hade inte magen bråkat med mig hade jag sprungit längre.

Fick punka på min cykel idag också. Glasbit.

Post nubila Phoebus (Efter moln solen).

söndag, 30 april 2006

Antal km: 13,5

Lite blåsigt men underbart solsken. Orangegulrött. Eftermiddagssol. Det är spåret som drar och lockar. Jag knyter på mig mina Asics och springer dit.

Gör två varv motsols. Stretchar lite emellan. Springer sedan femhundra meter medsols. Kör backe 10×50 m. Backträning är tufft, men ibland är det så himla kul! Som idag. Joggar resten av varvet medsols runt. Är sugen på att ta ett varv till, men det blir ändå att jag vänder hemåt. Medvind i ryggen. Bäst att försöka lägga på ett kol. Lite tungt, men det går rätt bra ändå att hålla en lite högre jämn fart ända hem.

Inget långpass den här veckan. Istället har jag delat upp träningen på kortare pass varje dag. Fredagen blev enda vilodagen. Lite trött i kroppen efter två tremilspass de två föregående veckorna, så det här var ett skönt upplägg känner jag.

MAJ

måndag, 01 maj 2006

Antal km: 2,5

Tvåochenhalvan strax efter frukost med D. Kan väl knappast räknas, fniss. Lugnt och stilla ute på vägarna. Bara vi som är så knäppa och är uppe tidigt en helgdag. Skönt med vilodag annars faktiskt, lite trött och sliten i benen. Imorgon blir det tillbaka till jobbet och verkligheten. Dags för nya friska tag!

tisdag, 02 maj 2006

Antal km: 14

Regndropparna plaskar i pölen utanför entrédörren. Kepsen är på, jag ger mig ut. Luften är skön och rytmen infinner sig direkt. Om en timme ska jag träffa tjejerna vid Rocklunda. Jag tar Malmabergsgatan ner mot stan. Skönt att börja med lätt nedlut för att få igång tempot. Jag har de nya skorna på. Passar på att trampa i pölarna för att få dem att se mer skitiga ut, jag kan ju inte springa omkring i skinande vita skor heller.

Kommer ner och tar Cityringen motsols, förbi stationen. I Vasaparken svänger jag ner under vägen, längs med Hamngatan och kommer upp vid kajen. Jag fortsätter västerut och kommer via gångbroar och tunnlar tillbaka innanför Cityringen som jag följer fram till Skultunavägen. Springer till motorvägen och uppför trapporna under den. Det har slutat regna. Jag är framme i Rocklundaskogen.

Tre tappra tjejer från jobbet trotsar det trista vädret och dyker upp. Vi tar trean runt, går och joggar om vartannat, pratar om ditt och datt, stretchar efteråt och säger hejsvejs. Jag springer de sista kilometrarna hem och hinner precis till det där tv-programmet jag ville se.

De nya skorna börjar kännas bättre nu. Men jag vet fortfarande inte om jag ska använda dem på lördag. Och vilket par ska jag ha om en månad? Tänk, det är bara en månad kvar nu… Inte långt alls, tiden kommer gå så fort. Jag har pirr i magen vissa dagar. Har jag tränat tillräckligt bra? Men någon sorts taktik i bakhuvudet, det har jag och prioritet nummer ett är att bara njuta av alltihopa. Jag struntar i tiden, bara jag kommer i mål. Det ska bli så himla roligt!

onsdag, 03 maj 2006

Antal km: 5

Asfaltsrundan, fem snabba svettiga kilometer och tidtagning. Vårkväll, solnedgång, grus på afalten, vitsippor i diket, nya tajts. Känner mig tung och trög – som vanligt när jag tar tid. Fast andningen är ganska bra, stegen går hyfsat rytmiskt och tiden blir faktiskt aningen bättre än föregående tidtagningar i vår. Lagom för att ge mig ett skönt självförtroende.

Men mina ben är spaghetti.

lördag, 06 maj 2006

Antal km: 12

En alldeles ljuvlig majdag och jag ska springa Spring Cross, ett terränglopp på vackra Norra Djurgården i Stockholm. Jag och min supporter D kommer vid halvtolv, gräsfältet redan fullt av människor som picknickar. Vi njuter av solen och jag går då och då fram och tittar på uppvärmningarna för de tre första startgrupperna. Min grupp, damer 12 km, startar inte förrän kvart över två.

Sade jag att vädret var underbart? Sommarvärme, sol. Svag vind. Ljusblå himmel. Ljuvligt!

När det äntligen blir min tur att starta mår jag toppen! Vi värmer upp med Friskis & Svettis, sedan går startskottet. Jag står ganska långt bak. Hellre starta sent och springa om, än att starta långt fram och bli omsprungen. Vi är drygt trehundra tjejer som springer fram över gräset, det är tovigt, bäst att se upp. Över ängsmarker och en kulle, sedan in i skogen efter en kilometer ungefär. En brant backe direkt. Jag har redan börjat springa om. I backen är det några (mesar, hrm) som stannar upp och går. Jag hivar mig upp med både ben- och armkraft. Tar sats mot rötter, skuttar uppåt, känner mig jättepigg. Så fortsätter banan, med stenar, rötter, lera, skogs- och ängsmark om vartannat.

Jag dricker en klunk vatten vid 3 km. Solen gassar. Strax efter vätskestationen springer vi uppför en liten lerig backe. En tjej strax framför mig snubblar och faller i marken. Hon reser sig snabbt och springer vidare. I skogspartierna är det backigt, men efter branta uppförsbackar belönas vi också med härliga nedförsbackar. Jag tar stora kliv och dundrar ner, armarna viftandes för att hålla balansen. Vi hoppar över stockar som ligger tvärs över de leriga ridvägarna vi springer på.

Jag gör första varvet på 31 minuter. Det är hett och varmt, men jag struntar i vattnet vid varvningen. Känner ganska snart att kroppen börjar bli lite segare. Nu är det ganska ensamt i skogen, jag har nog lagt ganska många löpare bakom mig. Jag tar rygg på en liten grupp framför mig. Det finns så mycket vackert att titta på att banan aldrig känns tråkig. Strax innan vätskestationen vid 9 km springer vi förbi en hage där långhåriga oxdjur står och river i gräset. Obekymrade.

Jag tar en klunk vatten vid stationen. Därefter springer jag in i skogen, och hör och häpna nu, men på exakt samma ställe som tjejen på första varvet snavade och föll, råkar även jag denna gång trampa snett! Jag faller i slow motion med händerna före ner i leran. Känns som jag flyger ett par meter innan jag når marken. Jag landar som tur är mjukt och reser mig snabbt. Händerna är alldeles leriga. Det är det här som är terränglopp! Jag springer vidare, springer om en eller två tjejer till på väg in mot mål. Handflatorna blir svettiga och den bruna leran rinner lite.

Sista två kilometrarna går snabbt och i mål kommer jag på 1:03:25, som 59:e tjej av 325, och får medalj som belöning! Sammanlagt 177 tjejer klarar medaljgränsen som var satt till 70 minuter.

Det här var ett av de vackraste och roligaste lopp jag sprungit. Välarrangerat, tur med vädret, och roliga presenter fick man efteråt! Det var premiär i år men jag hoppas och tror att tävlingen blir årligen återkommande. Då ska jag anmäla mig till nästa års lopp också! Efter loppet tar vi bilen till mormor som bor alldeles intill, hon bjuder mig en dusch och vi äter en sen lunch med chokladglass som avslutning. Barnsligt gott!

måndag, 08 maj 2006

Antal km: 16

Jag äter frukost med D redan halvsju. Låter maten smälta och ger mig ut vid åtta, springer på cykelvägar mot tvåochenhalvan i skogen. Testar mina nya tunna Nike-strumpor som jag köpte på Löplabbet i helgen. (Där köpte jag för övrigt en påse Maxim Red Fruit-pulver som jag tänkte jag skulle testa när jag ger mig ut på sista riktiga långpasset innan maran, nu i helgen.) Det finns ingen nyckelficka upptäcker jag, i mina nya tunna tajts, så jag får för första gången användning av den lilla extrafickan som jag roffade åt mig på Löplabbets utförsäljning i Västerås i höstas, som man knäpper på runt skosnöret. Okej, nu får det vara nog med prylsnack!

Solen skiner och det är sommarvärme på gång. Luften är fortfarande aningens morgonsval efter en klar natt, den känns len mot kinden och benen känns pigga och fina. Igår blev inget löppass, men däremot en ljuvlig tvåtimmarspromenad med D och C över Gärdet och runt Djurgården. Kan kanske räknas som lite banutvärdering innan maran. ;o)

Jag tar ett varv motsols. Studsar fint på det mjuka underlaget och skogen doftar blommor och vår. Stretchar lite innan jag vänder medsols, springer de femhundra metrarna till backen där jag kör 10×50 m backträning. Inga problem, bara roligt! Fortsätter sedan medsols varvet ut. Tillbaka i starten vänder jag återigen och tar två varv motsols. Många människor är ute och gör mig sällskap, det är stavar och schäfrar och taxar och en pudel, faktiskt. En enda löpare till förutom jag själv.

Glömde ta med mig vatten. Hade jag haft en flaska hade en klunk suttit fint och sedan hade jag kunnat göra ett par varv till. Nu bestämmer jag mig för att det får räcka så jag springer hemåt längs cykelvägarna samma väg som jag kom och summerar morgonens runda till 16 km.

tisdag, 09 maj 2006

Antal km: 12

Tisdag borde egentligen vara träningsdag med tjejerna från jobbet inför Vår Ruset om en vecka. Jag ger mig ut redan klockan 18 i ett sammelsurium av gröna björkar och fågelsång, men känner tidigt att kroppen inte är särskilt pigg. Anar lite i benhinnorna, kanske efter backträningen igår och någonting i magen får mig att må lite halvilla. Jag=vekling.

Svängen går över Hökåsen, det blir en runda på tolv kilometer. De sista kilometrarna går i ett ganska bra tempo, som tur är, efter en ömklig start. När rundan är slut stannar jag till hemma, bara för att stretcha lite och ta ett glas vatten. Men det sticker ju i magen. Bestämmer mig för att inte ge mig iväg till Vår Ruset-träningen alls. De kommer säkert undra vart jag tog vägen, tjejerna. Får förklara imorgon.

För övrigt är jag evinnerligt trött på den här ”hålan” nu. På att anses vara en utomjording bara för att jag är ute och tränar på asfalt runt stan. Att jag inte håller mig till skogsslingorna som alla andra ”normala”. Trött på alla skruttbilar och lastdito som ska envisas med att tuta och vinka när de kör förbi. Idag var det en sådan läpp i ett vitt rostigt vrak som säkert tyckte han var jätterolig när han tryckte på hornet. Jag blev så skrämd att jag tappade takten och nästan stannade till. Hjärtat i fel strupe. Och uppe vid Gropen satt en skara vilsna smågrabbar och ylade ”ett, två, tre, fyra, ett, två, tre…” etcetera när jag sprang förbi. Vad är det de vill liksom? Man undrar ju. Äsch, jag blir bara så less. Jag längtar tillbaka hem nu. Hem till Stockholm och lite civilisation.

torsdag, 11 maj 2006

Antal km: 7,5

Jag trodde det skulle regna. Men solen lyser in genom sovrumsfönstret. Lite frukost först och lite vila.

Cyklar till min lilla skogsslinga. Den vilar där lugnt i morgonstrålar genom lövverket. Ljuset glittrar som små speglar på den bruna jorden, på de torra gula barren.

Jag börjar med ett varv medsols. Farten känns ryckig, jag får ingen riktig kontroll över kroppen. Stretchar en smula och ställer klockan. Timar andra varvet som går motsols. Nu går det lite bättre och tiden blir rätt hyfsad. Avslutar med ett sista varv utan tidtagning och cyklar sedan hem igen. Härlig morgonstund. Dusch, sedan jobbet.

lördag, 13 maj 2006

Antal km: 28

Senare än tänkt och trögstartad kommer jag iväg först vid halvett. Blåsig, solig dag. Svårt med temperaturen, svårt att välja kläder. Har på mig vätskebältet – två flaskor vatten, två flaskor illrosa Maxim. Nästsista långpasset innan maran nu.

Om man vill samla ihop kilometrar så har jag lärt mig ett bra knep. Man ger sig av till Gryta. Där tar man valfri väg in i området och försöker hitta ut. Det är faktiskt snudd på omöjligt. Jag trodde jag hade lärt mig hur vägarna gick, efter mina irrfärder i mars, men se, det är snart två månader sedan jag var här senast och snurrade, så den kunskapen är bortblåst nu. Den obehagliga insikten kommer krypande inom mig redan hundra meter in i radhusområdet. ”Jag minns faktiskt inte vilken väg det var jag skulle ta!” konstaterar jag, bekymmerslöst som tur är. Gryta är en labyrint. Ett sådant där spel man lekte med när man var liten. Jag är metallkulan som rullar hit och dit. Tar fel väg, springer tillbaka, tar vänster förbi gula parhus och vänder efter femhundra meter när jag märker att jag är på väg åt fel håll. Till slut kommer jag ut. Jag bara ler åt alltihopa. Skrattar inombords åt mig själv.

Efter det lilla äventyret fortsätter jag ut mot Hökåsen. Vinden är stark från väster, puttar mig nästan ner i diket. Jag är en liten papperslapp som flyger i blåsten.

Jag kommer hemåt igen och svänger av österut. Hinner bara en dryg kilometer, sedan vänder jag och springer hem igen. Måste gå på toaletten. Ungefär tjugo kilometrar sprungna. När jag kommer ut igen går det inte lika bra. Inspirationen har runnit av och jag springer uttråkad nästan ända ut till Anundshög. Där får jag lust att vända tillbaka, men jag skärper mig och springer in på den lilla vägen förbi stall och hagar, upp på Badelundaåsen. Här uppe njuter jag den korta tid det varar, över stillheten och skönheten, över utsikten och lugnet.

Så kommer jag ut ur min sagovärld och jag vänder hemåt. Har en konstig krampkänsla i magen, det gör ont att springa, men jag vet att det beror på att det är lite för länge sedan jag fick något i magen, så jag oroar mig inte över det. Tar mig hemåt bit för bit, stannar och går sista biten. Häller ut sportdrycken i vasken när jag kommer hem. Smakade äckel. Jag kommer göra allt för att undvika den på maran.

Totalt 28 kilometer sprunget, och mer hade det blivit om jag inte gått den sista kilometern. Det som är så underbart är att det inte ens känns jobbigt eller svårt. Att springa den här sträckan känns nästan som rutin. Nu tänker jag, med vissa justeringar, följa Anders Szalkais 4-timmarsprogram de sista veckorna innan maran, för att få rätt mängd träning och framför allt rätt mängd vila. Det innebär ett långpass till på 20+ nästa lördag igen, sedan bara lite kortare pass på 6-12 km, och alldeles för många vilodagar.

Jag kommer få abstinens. Men vad gör man inte. För att få en massa spring i benen. Till maran!

söndag, 14 maj 2006

Antal km: 5

Jag älskar att springa. Kroppen som arbetar, jag tar mig fram med egen kraft, rörelserna, farten, rytmen. Trots att jag har känt mig ovanligt trött hela dagen, piggnar jag till efter första varvet i skogen. Sval vårkväll. En skön återhämtningsjogg i skuggan under trädgrenarna. Jag och D har cyklat till spåret och tar ett varv tillsammans, sedan vänder jag och tar ett varv till.

Den här veckan har av en slump blivit en rekordvecka upptäcker jag när jag tittar i min Excel-tabell, nästan 7 mil sprunget! Nu väntar två (ofrivilliga men förmodligen nödvändiga!) vilodagar innan Vår Ruset på onsdag. Liksom förra veckan har jag inte bestämt mig för vilka skor jag ska ta. Tror det blir Avia. Vill spara mina Asics så långt det går för jag tänker springa med dem i Stockholm.

Min nyinköpta cykel står förresten nere i källaren med punka. Fortfarande. Men jag har bestämt mig för att ta min ljusgröna kvasi-racer i Tjejtrampet på söndag. Den rullar riktigt bra numera.

onsdag, 17 maj 2006

Antal km: 5

Det är dags för Vår Ruset och dagen till ära vräker regnet ner över Västerås. Kompisarna på jobbet skruvar upp allt och tror att jag är elitlöpare och ska vinna eller nåt. Jag hoppas de bara skojar, men jag har ändå lite fjärilar i magen av alla upptrissade förväntningar, däribland mina egna. Jag blev riktigt nöjd med min tid förra året och vill kunna prestera minst densamma i år, men eftersom jag inte riktat in mig så mycket på fartträning under våren är jag lite osäker. Två vilodagar har i alla fall gett mig en väldans massa spring i benen, känner mig pigg och energisk och vill liksom bara ut och ge järnet.

Jag cyklar ner till Lögarängen så regnvattnet stänker och är blöt och härlig när jag kommer fram ungefär trekvart innan start. Strosar runt ett tag och tittar på människorna och utställarna, men har inga pengar att handla för. En halvtimme innan start drar jag av mig överdragskläderna, besöker en toalett, och joggar lite lätt några minuter. Bra att jag tog kepsen, den skyddar mot regnet, men jag är kall om händerna.

Ställer mig ganska långt fram i första startgruppen. Kikar på tjejerna närmast omkring mig och de ser ut att vara sådana som håller ungefär mitt tempo. Om man nu kan se sådant på en människa? Gympauppvärmningen känns tafatt, men det är skönt att hålla igång i kylan. Jag följer rörelserna sporadiskt och hittar på mina egna då och då – mest lite hopp i takt till musiken. Startskottet viner av.

Några tjejer längst fram tjuvstartar ett par sekunder för tidigt men det är visst ingen större fara. Eftersom jag ställt mig ganska långt fram hamnar jag inte i någon snårig trängsel. Jag tar rygg på en målmedveten tjej som hittar vägar att springa emellan människor, med hennes hjälp kommer jag lätt förbi. Efter bara femhundra meter hör jag två tjejer fnissa till varandra ”Herregud Jossan, jag orkar inte mer!” Ha ha, precis samma sak hörde jag förra året. Människor som ställer sig längst fram men inte orkar hålla uppe farten. Tempot är ganska högt och jag kan se täten en bit framför mig, men jag känner att jag orkar hänga på. Tänker att nu kör jag bara, nu ger jag allt.

Gatstenarna är blöta och hala, det är svårt att göra snabba svängar om hörnen. Det står små folksamlingar på stan och hejar på, det känns kul att de vågar trotsa regnet. Jag kan ta och beskriva hela banan, men saken är den att jag håller ett jämnt tempo hela vägen och det hela går så fort att plötsligt är vi redan framme vid målsträckan. Jag har sprungit om andra hela tiden och det har varit rätt glest. Sista hundratalen meter är vi tre tjejer som håller sällskap, jag lyckas till min stora glädje spurta om dem på upploppet. Tittar på den stora klockan precis när jag passerar. 21.33. Slipade tiden med fem sekunder från förra året, tjoho!

Andas ut ordentligt efteråt. Det här var kul. Jag fick ta i en del för att inte tappa tempot, men jag känner ändå efteråt att det finns mer att ge. Får en medalj och en påse med små presenter. Hämtar mina överdragskläder och ställer mig och väntar på arbetskompisarna. Till en början är jag varm efter ansträngningen men regnet strilar ner och jag blir snabbt nedkyld. Ser när Erika kommer i mål drygt tio minuter senare och vi grattar varandra. När alla kommit i mål är det tänkt att vi ska ses och picknicka tillsammans. Jag hämtar cykeln och väntar på de andra, men jag ser ingen. Väntar några minuter till men blir bara blötare och kallare, så jag bestämmer mig för att ge mig av hemåt istället. Jag hade ju ändå ingen riktig del i den där picknickkassen och tanken att slå sig ner på gräset i regnet är inte lockande, trots att jag ser andra som gör det. Hualigen. Nej, jag tittar ut över målområdet en sista gång, ser ingen jag känner, så jag cyklar hemåt. Kall och frusen och drypande av regn. D får hjälpa mig av med skorna och kläderna. Snor in mig i morgonrock och mysbyxor, smaskar på den lilla kexchokladen man fick i presentpåsen och dricker en kopp varm espresso. Somnar gott i soffan lite senare på kvällen, inlindad i en filt.

torsdag, 18 maj 2006

Antal km: 5,5

Nej, inget längre pass idag, bara lite löst hattandes runt i områdena på kvällen. Ärligt talat är det det tv som lockar, det är ju semifinal ikväll och jag ska heja på Armenien, Slovenien, Sverige och Bosnien. Hinner med en halvmil i alla fall, och fötterna känns lite tunga. Blir nog bättre till lördagens långpass!

lördag, 20 maj 2006

Antal km: 20

Regnet droppar mot fönsterblecket och jag saknar inspiration att ge mig ut långt bort. Idag ska jag göra sista långpasset innan maran. Programmet säger 24 km, jag har tänkt mig 20 eftersom jag dessutom ska cykla Tjejtrampet imorgon – då jag egentligen skulle ha vilodag.

Skogen blir det. Känner hur den lockar på mig. Åtta varv.

Smutsvatten stänker, ryggen blir sådär härligt skitig. Parkerar cykeln vid mitt träd. Vattenflaskan är med. Börjar motsols. Första varvet känns som det tar en evighet. Andra varvet går lättare. Håller en jämn fart, lite snabbare än marathontempo. Förutom er undertecknad är även ett antal hundar ute i spåret och rastar sina mattar och hussar. Springer förbi ett par stavar också. En man i blå joggingdress står och rastar sin hund när jag kommer springandes emot dem. Hinner precis förbi och några meter till, när jag hör husse heja på hunden; ”Ja, kom så Karo!” (eller Buster eller Fido, eller vad nu jycken heter) varpå paret tar rygg på mig. Perfekt. Ska jag behöva springa hela varvet med en cocker spaniel flåsandes i hälarna? Som tur är springer jag snabbare än de och redan efter nästa krök har jag skakat mig loss. Dricker en klunk efter två varv. Tar nästa omgång varv medsols. Någonstans under tredje och fjärde varvet hamnar jag som i trans, ni vet då man bara går och går, man känner inget, känner inte hur fötterna stöter mot marken eller hur armarna pendlar, man bara springer. Framåt, framåt.

Jag springer i en sagovärld. Det är onaturligt grönt omkring mig. Hur kan jag beskriva färgen? Neongrön. Självlysande. Det är obeskrivligt vackert. Regnet verkar spricka upp där i världen utanför sagovärlden, utanför det här sagolandet.

Efter tre varv medsols dricker jag lite vatten och fyller på energiförrådet med en müslibar. Nu är det plötsligt bara tre varv kvar. Första varvet kändes ju så långsamt, nu är jag plötsligt nästan framme. Hur gick det till?

Tar även de sista tre varven i ett svep. Allting stämmer väldigt bra idag och farten är rätt. Slutar på 1:50:07 vilket betyder 5:30 minuter per kilometer i snitt. Finfint.

Så, ikväll då. Jo, då hejar jag på Caroooola. (Ha ha, kom just att tänka på Robert Broberg; ”Dann vill ich vråla Carola! Kom hier zu meine trista Håla.” Ha ha ha.) Men Bosniens vackra ”Leila” får nog min tolva.

söndag, 21 maj 2006

Antal km: 0

Tjejtrampet!

Jag är hyfsat oförberedd, men det ska bara bli en kul grej, cykla fem mil i tävling – en helt ny erfarenhet. Jag har varit orolig ett par veckor att jag varit lite för kaxig och anmält mig till en alldeles för snabb grupp, men när starten går och min grupp rullar iväg märker jag direkt att jag har ett bra tempo och cyklar om några grupper redan innan vi kommit ut till Johannisbergsvägen. Och så fortsätter det faktiskt hela vägen.

Jag bara pumpar på. Det går fortare än jag trodde att jag skulle klara av, men det är klart att jag, som cyklar varje dag året runt, oberoende av snö eller regn, och med all löpträning dessutom, borde ha en hel del tryck i benen för en sådan här tävling. Jag rullar snabbt förbi tjej efter tjej, och har den första milen dessutom hjälp av mer erfarna cyklister som banar väg och som jag kan lägga mig bakom.

Hela loppet blir en jakt på personer som ligger framför mig. Det är kul, den höga hastigheten är häftig, tävlingsinstinkterna sätter i och när det går så lätt att ta ifatt och cykla om ökar mitt självförtroende hela tiden. Efter två mil har det blivit glesare. Vi cyklar längs vackra landsvägar förbi Rytterne mot Strömsholms slott. När det är bra sikt långt fram kan jag se enstaka cyklister framför mig och jag pumpar på och kommer om dem. Benen bara går och går, jag känner ingenting i dem, ingen smärta, de bara trycker och trycker som ett maskineri.

Vi närmar oss Strömsholm. Här finns den andra vätskedepån vilket alltså betyder att vi cyklat 29-30 km. Här svänger vi också av hemåt och det känns mentalt lätt eftersom jag vet att det nu är mindre än halva loppet kvar. Ändå är vägen från slottet ut till väg 53 (vad den nu heter, Eskilstunavägen?) seg rent psykiskt. Det blåser lätt motvind och jag ser på cykeldatorn att jag tappar lite fart. Jag slutar tänka och bara stirrar i asfalten. Nu är det glest, jag har precis cyklat om en tjej som cyklat om mig strax innan Strömsholm och jag ser två-tre ensamma ryggar längre fram. Att bara stirra ner i marken och trampa gör att jag till slut återvinner kämpaglädjen.

Kommer ut på väg 53 som vi följer en bit innan vi svänger höger in mot Dingtuna. Nu är vi nästan hemma, vägskyltarna säger ”Västerås 15 km”. Vi cyklar längs med järnvägen, sedan under den och in på den lilla landsvägen som går i kringelikrok förbi Lundby kyrka. Jag har haft en rödklädd tjej i blickfånget en stund nu, hon har cyklat alldeles ensam en ganska lång bit framför mig, nu är jag henne i hälarna. Jag rullar om henne, men hon håller sig fast och tillsammans med en till tjej är vi nu tre som hjälper varandra och ger järnet – fullt ös sista kilometrarna!

Och så är det plötsligt bara den lilla raksträckan ner mot målet på Lögarängen kvar. Vi svischar förbi cisternerna. Wooosch! Och i mål kommer jag på 1.59.40!! Benen är lite skakiga när jag stiger av sadeln, men de fungerar snart finfint igen och jag äter lasagnen som bjuds med ett litet lyckorus i kroppen.

tisdag, 23 maj 2006

Antal km: 6

Pinnar iväg över Finnslätten ända ut och tillbaka. Bara en kortis, enligt programmet. Vattenpölar. Doft av nysågat träplank någonstans mitt därute. Tänk att det är sexton år nu sedan pappa byggde stugan på landet. Känner ändå igen doften direkt, samma varma söta.

Håller blicken stadig och fokuserad på asfalten. De läbbiga maskarna är ju överallt! De vill åt mig! Och ett nytt regn sätter igång, men då är jag nästan hemma igen.

torsdag, 25 maj 2006

Antal km: 7

Ännu ett regnigt pass. Kommer inte ut förrän sent på eftermiddagen, när fotbollslandskampen är över och den mysiga 80-talsfilmen har slutat lyckligt. Värmer upp ca två och en halv kilometer, sedan kör jag fartlek efter klockan. Fort en minut. Lugnt en minut. Det känns segt att höja farten, men det tar inte emot helt. Håller på så i tre kilometer ungefär, sedan kör jag nedvarvning. Får ont i magen en bit inpå nedvarvningen, så rundan som är nio kilometer blir bara sju kilometer sprungna. De sista två går jag hem i rask takt.

Nu är det bara några dagar kvar till den stora smällen. Borde försöka summera lite kanske. Under den här träningsperioden inför maran, som jag inledde i januari, känner jag att jag utvecklats en jättemycket och jag har lärt känna hur min kropp fungerar i olika situationer. Jag tror jag känner den tillräckligt bra nu för att veta hur jag ska förbereda mig inför loppet och hur jag ska lägga upp det.

Fram till december förra året hade jag aldrig sprungit längre än 21 km (GöteborgsVarvet 2004) och det gick lite si och så med träningen om jag ska vara ärlig. Jag hade ingen ordentlig disciplin på mig själv, även om jag så gärna ville. Jag tyckte 10-12 kilometer var en rätt lång sträcka, och trots att jag hade högre ambitioner kom jag sällan ut mer än tre-fyra pass i veckan.

Nu har mina perspektiv ändrats enormt. Nu tycker jag inte att 20 kilometer är något nämnvärt, inte heller 30 km känns särskilt tufft. Det är däremot över 30 km som det lite tyngre jobbet börjar. Jag har fått ordentlig disciplin på att komma ut – nu är mitt problem snarare att hålla mig inne och få tillräckligt med vila de här sista veckorna!

Farten har det inte hänt så mycket med, men den har jag inte heller tränat på. Mitt stora mål har varit att öka distanserna och klara längre och längre pass. Om drygt en vecka, efter maran, då vill jag börja satsa på farten.

Det finns så många mål att uppnå, så mycket man vill. Allting går om man lägger ner tid och energi på det. Och jag behöver inte ha så bråttom egentligen, jag har hela livet på mig.

lördag, 27 maj 2006

Antal km: 14

Pigg! På humör! Framåt halvfyra-fyra på eftermiddagen kommer jag ut och vädret är behagligt. Omkring tretton grader och molnigt. Det är nervöst nu. Om en vecka håller loppet på som bäst, då är jag mitt inne i det…

Jag tar den lilla snurren på tvåochenhalv förbi affären, upp mot Norrleden och ner igen längs Bangatan. Efter två kilometers uppvärmning ökar jag på takten. Nu är det tävlingstempo i tio kilometer som gäller. Det tar lite tid att få upp tempot ordentligt. Jag har ett litet problem med mina armar ibland, de pendlar så fruktansvärt och är bara i vägen, de stör löpningen och gör det trögt att springa. Efter någon kilometer synkar allt mycket bättre och jag kommer in i ett skönt tempo, ganska bra fart tror jag. Har ingen klocka med mig, idag går jag bara på känslan. Och det känns bra! Jag tar min milrunda ut mot Österleden, ner genom Viksäng och hem uppför Malmabergsgatan. Skorna känns sköna, jag springer i mina Asics nu som jag ska ha på maran.

Någonstans efter att jag passerat Stockholmsvägen börjar magen krångla… Och jag som gick på toa innan jag gav mig ut, varför ska det här hända? Försöker ignorera magen och springer på, jag har ju ett så fint tempo nu. Magen och jag bråkar med varandra ett par-tre kilometer ungefär, sedan slutar plötsligt krånglet och jag kan springa på utan problem. Glad och förvånad på samma gång, men mest lättad.

Låtsas att jag är med i en tävling för att inte sacka efter och tappa fart. Snabbt snabbt uppför mot rondellen, snabbt snabbt i nedförslutet förbi vår affär och vårt hus, ner under järnvägen, upp på Bangatan, bara sista biten nu, kom igen, ge de sista krafterna, till lyktstolpen där, nej förresten, till busshållplatsen, och så lite till, till vägskälet där borta – puh, framme! Lufsar två kilometer hem som nedvarvning och njuter av känslan. Det där gick ju bra! Jippi!

Medan jag joggar hemåt tänker jag på maran. Då gäller den här sträckan och tjugoåtta kilometer till. Tanken känns inte alls avskräckande, bara lockande. Att äntligen få göra det! Bara sju dagar kvar.

tisdag, 30 maj 2006

Antal km: 8

Framåt kvällen lugnar vädret ner sig efter dagens alla småskurar, himlen spricker upp, solen tittar blysamt fram, och jag drar på mig mina allra skönaste, ledigaste joggingkläder och skuttar ut. Jag studsar oerhört lätt över asfalten på cykelvägen längs med Bangatan, genom Nordanby ner mot stan. I närheten av Skallbergsrondellen ungefär får jag som myror i hela kroppen, ett jätteskönt pirr, det klittlar i benen av spänning och förväntan! Nu kan jag nästan räkna ner timmarna tills jag ska stå där i startfållan med tusentals andra, som liksom jag lagt ner timmar, dagar och månader av träning för detta gemensamma mål. Det slår mig när jag springer Pilgatan ner under järnvägen att jag är en målinriktad människa, att jag gillar att jobba mot en specifik slutpunkt. Det är en kul insikt.

Rundan avslutas med koordinationer, 4 x 60 m, men jag tar det lugnt och fint. Vill inte dra på mig någon skada. Sedan joggar jag hem sista biten, glad och lycklig.

onsdag, 31 maj 2006

Antal km: 6

Då jag ställt klockan på 5:58 vaknar jag naturligtvis redan 5:34. Om det är mitt undermedvetna eller morgonsolen, vad vet jag. Kläderna ligger redan i hallen bredvid skorna, så jag drar på mig allt och tassar ut. Det är ljust ute och jag kan höra bilar på avstånd. Jag känner mig rätt segsliten och är inte riktigt vaken i knoppen, men luften är så skön och full av söt blomdoft, att det är värt det. Jag andas in stora goda klunkar av den. Ett kort litet sexkilometerspass räcker för att göra mig alldeles slut och svettig. D är uppe när jag låser upp dörren. Tar en dusch, äter frukost, bläddrar i tidningen. I eftermiddag åker jag till Stockholm. Väskan är packad. Imorgon blir det stor fest för min syster som tar studenten. Det ska bli oerhört kul att få lite annat att tänka på de sista dagarna innan loppet.

JUNI

lördag, 03 juni 2006

Antal km: 42,2

Det var tufft, riktigt tufft – men nu har jag gjort det! Jag har kommit i mål i Stockholm Marathon!!! Tiden – 4:24:00! Berättar mer senare, nu ska vi grilla mat!

söndag, 04 juni 2006

Antal km: 0

Okej, så ska jag alltså försöka summera. Alla dessa känslor, denna enorma upplevelse.

Idag såhär dagen efter, är känslorna så många, de snurrar runt i kroppen så jag får svårt att veta vilka de är, de är så många och så blandade. Svåra att beskriva.

När jag stod i kön ut mot startfållorna tänkte jag ”Det här är Det. Nu är loppet som jag tränat inför, som jag längtat så länge efter och förberett mig för i flera månader. Nu är det dags.” Allt pirr jag känt under förmiddagen försvann, bara koncentration kvar. Väntan i startfållan blev inte lång, det var endast tio minuter kvar till start när jag kom dit och plötsligt gick startskottet. Min startgrupp gick lugnt framåt, vi kunde inte börja springa förrän vi kom till startlinjen. Så var vi äntligen igång.

Tempot passade mig perfekt. Jag såg inte till några farthållare (inte förrän vid 23 km, inne på andra varvet), men jag kände att jag hade rätt fart, omkring 6 min/km. Vid 5 km fick jag fruktansvärt ont i sidan. Försökte fortsätta, men var tvungen att gå några steg. Fortsatte strax att springa och fokuserade på andningen. Djupa andetag. Men även om det onda förminskades, försvann det inte riktigt förrän efter 10 km.

I stora drag gick det första varvet bra, jag blev piggare och piggare. Tiderna blev vid 5 km: 30:14 – 10 km: 59:14 – 15 km: 1:28:47 – 25 km: 2:29:06. Genomsnittsfarten låg strax under 6 min/km. Lite snabbare än jag hade tänkt mig.

Andra varvet blev tuffare. Värmen gjorde sitt, jag hade under hela andra varvet ont i magen, inte mycket, men tillräckligt, som illamående eller något. Jag fick i mig en halv mosig banan och tog tacksamt emot en liten polkagris av tjejerna som stod och sträckte ut godis till oss, minns inte var det var, på väg ner mot slottet tror jag. Fyllde på med vatten vid varje station och sportdryck vid varannan, var tredje ungefär. Sprang igenom alla duschar som fanns utmed banan och doppade min svamp i vatten och baddade mig med över rygg, nacke, ben och huvud. Men av saltgurkan kunde jag bara ta en liten tugga, sedan slängde jag den åt sidan. Funkade inte alls för magen.

Vägen långt ut över Djurgården på andra varvet var mentalt jobbig. Kändes som det tog en evighet innan vi kom tillbaka in i stan, tillbaka in bland påhejande folkmassor, duschar och vätskestationer. Vid 30 km började det bli tufft. Passertiden blev 3:01:22. Nu gick det långsammare. Sista sju-åtta kilometrarna var värst, bitvis lite av en pina. Fick plåga i mig en liten 15 g kexchoklad vid Söder Mälarstrand. Det tog emot, men jag visste att jag behövde energin. Jag fick stanna och gå en bit innan vätskestationen vid Rålambshovsparken och en bit på Fleminggatan för att undvika att trilla ihop. Men med vatten och sportdryck segade jag mig framåt, steg för steg. Genomsnittsfarten gick upp till 6:30 min/km på grund av att jag gick några bitar, sammanlagt kanske fem-sjuhundra meter. Men ändå. När vi hade tre kilometer kvar kom känslan smygande… ”jag kommer klara det här!” En tysk sprang upp jämsides med mig strax efter vi hade passerat 40 km. ”Zwei” –någonting… sa han till mig och sträckte upp två fingrar. Två kilometer kvar. Vi höll sällskap en bit, hjälpte varandra framåt, vi sprang i takt även om det gick långsamt. När vi svängde av Karlavägen upp mot Valhallavägen stod en muntergök i publiken och muttrade ”Heja heja, bara ett varv kvar.” Pfft.

Jag såg Stadion på håll, nu gick jag bara på vilja, vägen tycktes lång innan vi fick springa in. Där inne var läktarna fullsatta. Ögonblicket var magiskt. Publiken hejade. Röster i högtalarna. Där framme låg målet. Varifrån kraften kom vet jag inte, men jag tog i och spurtade om en liten klunga några meter innan mållinjen. Jag var slut, jag var helt färdig. Fick ingen luft, kippade, lyckades hålla igång andningen. Benen stela, stela. Men jag var i mål. Jag hör mamma och D ropa efter mig från läktaren. Vänder mig om och får rosor av dem, och kramar!

Precis efter målgång var jag bara helt slut. Alldeles färdig. Första gången jag sprang i mål i Midnattsloppet med C var vi sprudlande glada, hoppade av glädje och endorfiner som rusade runt i våra kroppar. Då bestämde vi oss med en gång att göra om det igen nästa år. Likadant kände jag inte efter marathon…

Men nu däremot, idag, nu är känslorna helt omvända! Nu är jag taggad. Jag vill göra det igen! Jag vill vara med om allt igen! Min sluttid blev igår 4:24:00 – jag hade trott jag skulle komma i mål mellan 4:15-4:30, så jag lyckades ju! Men nästa år vill jag göra en bättre tid. I år var mest att jag ville komma runt, klara det, springa en marathon. Nu har jag ett nytt mål. Så den här sidan kommer fortsätta leva. Den här tjejen ska vidare, mot nästa marathon, nästa år igen! Känslan är så obeskrivligt svindlande. Håller min medalj i handen, känner dess tyngd. Jag sprang Stockholm Marathon igår. Jag gjorde det, jag klarade det!

torsdag, 08 juni 2006

Antal km: 6,5

Mitt första pass efter Stockholm Marathon. Jag har helt enkelt inte orkat tidigare. Jo, det är sant. Jag erkänner. Jag har varit helt slut och behövt all vila. Inte så mycket fysiskt slut som mentalt. Det har känts så tomt, som en enda gigantisk urladdning och jag har inte orkat tänka på nästa steg. Och så har jag legat på mitt lilla rosa moln av lycka och tänkt tillbaka på lördagen och den stora upplevelsen och allt som hände då. Och så har jag anmält mig till Stockholm Marathon 2007. Jag vill vara med om allt igen!

Så när jag vaknar på morgonen, solstrålar som smiter in genom den neddragna persiennen, med den där välbekanta känslan av att jag vill ut och springa, andas in morgonluften, blir jag jätteglad. Äntligen! Jag tassar upp och klär på mig lite lätt. I väntan på den nya t-shirten tar jag på mig den med texten ”Jag tränar inför Stockholm Marathon 2006″. Klockan är omkring sju och jag tar en kort runda förbi Stenby över Finnslätten och hem. Jag mår jättebra. Har inte haft direkt ont någonstans i kroppen efter maran. Klart det kändes lite ansträngt i benen dagen efter, konstigt vore det väl annars, och lite ont i tånaglarna har det varit, men ingenting som skulle ha hindrat mig från att träna eller gå eller stå. Nej, jag mår verkligen toppen och det märks när jag kommer till det annars ganska sega uppförslutet över järnvägen på Finnslätten. Jag tar rygg på en cyklist och springer uppför i hög fart, allt vad jag orkar! Tänk att det är så härligt!

lördag, 10 juni 2006

Antal km: 12

Sommarhettan sluter sig som en varm fuktig filt om mig över Hökåsen. Väldigt svettigt. Lite ont i en tånagel.

måndag, 12 juni 2006

Antal km: 7,5

Är på bibliotekskonferens i Linköping. Efter middagen måste jag komma bort från alla bibliotekarier! Tar en promenad tillbaka till hotellet och frågar i receptionen efter förslag på roliga vägar.

Byter om på rummet och ger mig sedan ut med vattenflaska i handen. En urriven bit karta nerstucken innanför byxkanten för att vara säker på att hitta hem igen.

Springer längs med en bäck, glömde precis bort vad den hette, ner mot ett område som heter Vidingsjö. Det är hett, luften är kvav kvav kvav. Känns som utomlands. Vänder om och tar samma väg tillbaka. Tinnerbäcken heter den förresten, bäcken. Leker med farten. Två lyktstolpar lugnt tempo, två lyktstolpar snabbt. Hittar en enslig minigolfbana där jag klämmer in 5 x 50 m backträning också.

Jag sover ensam i ett dubbelrum=fyra kuddar alldeles för mig själv!! Tittar lite på teve innan jag somnar sött och trött framåt midnatt.

fredag, 16 juni 2006

Antal km: 8,5

Trodde aldrig det skulle ta sådan tid att komma tillbaka i ”form” efter en mara. Känner mig fortfarande seg. Otroligt seg ikväll dessutom. Kroppen är alldeles tung. Det blir drygt åtta kilometer, och den sista biten känns i alla fall lite lättare.

Varmt.

söndag, 18 juni 2006

Antal km: 12

Jag springer en härlig runda över fornstigen på Badelundaåsen med musik i öronen och sol i ögonen. ”Swallowed in the sea” med Coldplay ger mig gåshud. Rysligt bra låt.

I slänten uppe på åsen i skuggan av björkarna betar några får. De har rosa streck i sina ulliga pannor. Jag stannar till vid två små lamm som står och tuggar vid staketet. De tittar upp men skuttar iväg, säkert skrämda av denna svettiga varelse.

Och denna svettiga varelse skuttar också vidare, längs grusvägen. Det är tävling på go-cartbanan idag. Avgaserna ryker, en speakerröst, motorer som rusar. Jag ser massor av människor som står därnere och hejar på. Jag springer förbi deras bilar och husvagnar. Blir jättepigg och lycklig av den här rundan. Det är supervarmt och jag har lite ljummet vatten med mig. Kan inte sätta fingret på det. Det är bara en sådan härlig dag. Allting stämmer bara. Löpning när den är som bäst!

måndag, 19 juni 2006

Antal km: 6

Skönt att komma ut på kvällen, klockan är väl tio och det är tomt på gatorna. Luften är både sval och varm. Gör en kortrunda i lite högre tempo.

p.s. Nu har jag äntligen börjat få upp motivationen igen! På sidan ”mer… om mitt upplägg” avslöjas alla planer in i minsta detalj. d.s.

fredag, 23 juni 2006

Antal km: 8,5

Det är midsommarafton idag och igår fyllde jag 26, men det känns inget speciellt. Snart kommer mina syskon över. Jag hinner ut en sväng först bara. Har tänkt mig fartlek i trekvart. Jag orkar med det i en halvtimme. Pust och stön. Resten får bli nedvarvning.

söndag, 25 juni 2006

Antal km: 15

Efter fem-sex kilometer får jag in rytmen i steget. Då har jag redan passerat Gryta, kyrkogården och koloniträdgårdarna.

Får äntligen upp tempot och passerar Djäkneberget, svänger in genom Västermalm, förbi alla vackra hus och uppväxta trädgårdar. Rosorna sprider söta dofter. Kommer ner till Lögarängen och tar vägen längs med vattnet. Små vågor från Mälaren kluckar in mot stranden. Springer över de små träbroarna, upp och ner. Förbi hamnen. Önskar jag hade en båt. En liten motorbåt bara, som den där som ligger närmast in vid kajen med blått kapell. Eller den där, den med en liten badbrygga i aktern.

Några regndroppar trillar ner från ett moln där ovanför när jag passerar den stora korsningen vid Malmabergsgatan, Björnövägen, Pilgatan. Är det den korsningen som även kallas röda korset? Men regnet kommer aldrig.

Kvällen är sval och jag skulle kunna fortsätta länge till. Men jag vill hem också, det är ju en bra vm-match på tv ikväll. Har mycket krafter kvar och ökar tempot i uppförslutet längs med Malmabergsgatan. Är svettig och lycklig när jag kommer hem. Som det ska vara!

tisdag, 27 juni 2006

Antal km: 5,5

Regnet är så kallt. Jag blir dyngsur direkt, det klafsar i skorna. Och jag får lust att vika av tidigare, men fortsätter. Klockan är innan sex, det är morgon och jag är redan uppe eftersom D åkte till jobbet för en kvart sedan. Regnmolnen gör morgonen mörk och deppig. Jag skramlar ihop till nästan sex kilometer. Snabbt in i duschen efteråt för att få igång lite värme.

torsdag, 29 juni 2006

Antal km: 10

Klockan är sen, det är lugnt och stilla ute och luften är sval. Det är fortfarande lite rosa på himlen, fortfarande lite lite ljust. En ljuvlig sommarkväll. Har inte tänkt mig en lång sväng, bara ett litet varv, komma ut och kippa lite kvällsluft, innan läggdags. Men löpning när den känns så inspirerande går inte att motstå. Jag måste fortsätta och jag tar vägen dit mina fötter vill. Det blir från Finnslätten, som står tyst och stilla flera timmar efter arbetsdagens slut, över till Gryta som är lika stilla, där barnfamiljerna gått och lagt sig, och vidare över Vega, innan jag kommer hem framåt halvtolv. Efter en dusch sätter jag mig ett tag i badrocken på balkongen. Nu är spöktimmen. Det är en underbar kväll. Snart kryper jag ner bredvid D under täcket.

JULI

måndag, 03 juli 2006

Antal km: 6,5

Klockan tio på förmiddagen. Alldeles för hett för att ge sig ut. Av någon anledning ger jag mig ut ändå…vill ju så gärna springa.

Har kollat upp en mysig ny väg på kartan, ut över Tillberga, lagt vägarna på minnet. Men: efter fyra kilometer är jag nära att storkna. Det blir bara en kortrunda.

Ambitiös som jag i alla fall inbillar mig att jag är, åtminstone i tankarna, planerar jag att ge mig ut på nytt när solen gått ner och luften svalnat. När detta naturfenomen sent omsider inträffar går det däremot, förargligt nog, en jättebra serie på tv. Jag är så laaat!

Nu måste jag börja skärpa mig, så dåligt som jag tränat i juni är ju så man får skämmas… Nu är det dags att komma igång igen. Kanske har det varit bra med en lat månad, speciellt efter maran och allt, det behövs kanske lite dalar ibland, men jag mår inte bra när jag slappar så som jag gjort. Nej, nu är det ny månad och dags att knäppa igång maskineriet igen!

tisdag, 04 juli 2006

Antal km: 11

Jag skulle nog inte kalla mig en gammal hund, men jag har likförbannat svårt att lära mig sitta. Eller snarare, jag har så svårt att lära av mina misstag! Hett hett hett, och ändå ger jag mig ut. Hade väl hoppats att regnet som föll för några minuter sedan skulle svalka ner den kvava luften. Men tydligen är visst inte femton droppar tillräckligt för det?? *fnys*

Så jag joggar iväg. I hettan. Springer samma väg som igår, ut på Finnslätten. Tittar oroligt åt vänster när Lundaleden kommer. Det var där jag vände av igår. Ska jag banga ur idag igen? Nejdå, jag fortsätter rakt fram. Kommer till korsningen där jag springer vidare på den skogskantade vägen som tar mig till Badelunda. Det är en ganska ensam väg så jag hittar på något att fördriva tiden med. Jag slår var med mig själv att jag kommer möta tolv bilar. Elva blir det. Nästan rätt! Tolv om man räknar Toyotan som fegade ur och svängde in på kyrkogården innan vi hann mötas. Flugorna surrar omkring mitt huvud. Håret är uppsatt i en tofs, svänger liksom hästarna med sina svansar för att hålla insekterna borta.

Vid vägskälet efter kyrkan tar jag vänster mot Anundshög. Saktar in vid det nya caféet som ser stängt ut och följer stigen till båtgravarna och kullarna. Uppe på den största kullen sitter några människor, jag som hade tänkt klättra upp där och njuta av utsikten. Istället sätter jag mig ner på ena sidan och andas ut lite. Svetten rinner. Flugorna är vansinnigt envetna. Jag tror att om man sitter ner och låter flugorna och myggorna surra i och omkring ens öron så blir man till slut helt galen. För att undvika total sinnessjukdom reser jag mig därför upp och börjar hemfärden.

torsdag, 06 juli 2006

Antal km: 7,5

Klockan är efter nio på kvällen. Vi sticker ut och spelar tennis på en plan nära vårt område, men tröttnar redan efter en kvart eftersom bollen är trasig och inte studsar.

Så jag springer två små öglor istället, först en ögla runt till affären där jag möter upp D och köper lite körsbär, och sedan en ögla hemåt. Sammanlagt drygt sju kilometer. Inte krångligare än så. Men inte särskilt ambitiöst heller.

lördag, 08 juli 2006

Antal km: 13

Idag gav jag mig själv världens skönaste start på dagen. Vaknar strax efter sju. Går runt och pysslar lite, flyttar runt lite krukor på balkongen, äter frukost, bläddrar i gårdagens Metro. Strax efter halvnio snörar jag på mig mina lätta Avia och ger mig ut.

Ut längs med järnvägen på Finnslätten, den långa raksträckan bara rakt ut. Tar det lugnt, värmer upp musklerna och lederna. Springer allra längst ut och sedan vänder jag tillbaka femhundra meter. Där pustar jag ut och samlar krafterna.

Så sätter jag igång med korta intervaller om 5x100m. Jag är verkligen urkass på intervaller, och några långa tusenmeters blir det inte tal om än på ett tag, men jag måste börja någonstans, så korta intervaller passar mig bra. Därefter joggar jag några hundra meter bort till en backe och kör backträning, 5x100m. Backträning är roligare än platta intervaller. Visst är det jobbigt, men känslan efteråt är obetalbar!

Nu hettar solen. Rallarrosorna gungar i de lätta morgonvindarna. Dags att få lite svalka. Jag tar genvägen genom skogen och kommer så småningom upp till Hökåsen och den lilla sjön. Drar av mig mina svettiga joggingkläder. Under dem har jag bikinin. Går ner i vattnet, åh, det är underbart varmt i sjön! Lägger mig ner i det solvarma vattnet som svalkar ljuvligt. Simmar… Tar långa stora simtag och simmar ut till mitten av sjön, sedan tillbaka. Solstrålarna värmer i ansiktet. Soltorkar en stund, sedan drar jag på mig kläderna igen och springer de fem kilometrarna hem längs vägar kantade av lila lupiner.

måndag, 10 juli 2006

Antal km: 15

Det är varmt och blåser lite motvind. Jag springer längs med Österleden ner till Björnövägen och får kvällssolen i ögonen. Efter sju kilometer svänger jag in mot stan och möter upp D vid bion för att köpa biljetter till premiären av ”Pirates of the Caribbean” på onsdag. Efteråt tar D cykeln hem och jag springer vidare, en omväg hem, medsols runt Cityringen. Gör en avstickare in på Kristinavägen upp på Djäkneberget. Det suger i benen, nästan som av mjölksyra, men i nerförsbacken efteråt springer jag lättad ner, stora kliv. Lite senare sitter jag i soffan och myser framför en brittisk deckare. Behagligt trött i kroppen.

onsdag, 12 juli 2006

Antal km: 9

Kväll igen. Bästa tiden att springa på sommaren, när trafiken lugnat ner sig, när det är ganska tomt på gator och gångvägar. När jag kan springa ostört.

Himlen är fridfull för vindarna har mojnat och där uppe ligger tunna slöjmoln i cirkelformer som släpper igenom ett svagt rosablått ljus. Om jag fick som jag ville skulle alla kvällar vara som ikväll. Det är perfekt löparväder. Jag har fått ett jättebra tips av en Pulsare – jag måste tänka på att springa avslappnat. För att lära min kropp att springa snabbare måste jag komma ur min vanliga lunk och lära mig att springa både långsammare och snabbare än jag är van vid. Springa långsamt ut och snabbt hem.

Oftast har jag en tanke när jag ger mig ut, att jag ska springa den eller den vägen. Men inte sällan är det bara en vägledning, något som drar mig ut åt ett visst håll, men väl därute kan vägarna vrida och svänga. Har tänkt mig en kort runda på en dryg halvmil, men full av inspiration svänger jag in på lite olika spår, irrar omkring på Finnslättens alla gator och samlar ihop kilometer efter kilometer.

Löpsteget är avslappnat, jag tänker på att ta det långsammare än jag är van vid på vägen ut och upptäcker till min stora glädje att denna ”teknik” får mig att komma in i en skön rytm direkt, som annars kan ta mig två-tre kilometer att komma in i. Stegen blir långa utan att jag ens anstränger mig för det! Jag har roligt och jag leker med farten. Avslutningen blir raksträckan förbi återbruket där jag håller jämnt tempo med en cyklist, jag känner mig lite som en elitlöpare, ha ha! Nedvarvning längs Bangatan hem och det blir nio kilometer totalt.

torsdag, 13 juli 2006

Antal km: 6,5

Jag har äntligen återfått glädjen i att springa! Lusten och motivationen har efter en dryg månad sökt sig tillbaka i min löpning. Det är underbart! I flera veckor efter maran har jag mer känt ett måste att springa, snarare än en vilja, men nu känner jag äntligen att jag vill satsa igen och jag vågar leka och pröva nya saker.

Jag slängde ut en fråga på Puls härom veckan och fick bra respons. Jag har ju tänkt att jag vill träna upp min fart och trott att jag vetat hur jag skulle göra, men när det väl kommit till kritan och jag ska ut och göra de där långa intervallerna som ska vara så bra, har jag fått en mental spärr och jag har inte orkat. Har av någon anledning trott att jag ska springa 1000m-intervaller i samma tempo som om de vore 100m. Bara tanken har gjort mig trött, och istället för att komma ut har jag blivit sittande, slö och hängig. Nu har flera Pulsare gett mig tips, idéer och inspiration, fått mig att tänka om lite, fått mig att förstå hur jag ska använda träningen på bästa sätt!

Så det började i lördags med korta 100m-intervaller. Ikväll fick jag lust igen. Efter nio på kvällen, när solen var på väg ner, och när färgen på träden och gräset var sådär magiskt grönt som det bara kan vara en sommarkväll, tog jag mig ut med långsamma men långa steg förbi kullarna ut mot Finnslätten. Två kilometers uppvärmning. På Finnslätten finns många bra vägar, raksträckor, ingen trafik, inga människor. Där kan jag träna ostört, backträning och intervaller, och jag har precis upptäckt en ny väg en bit in i skogen på östra delen av området. Ingen enslig skogsväg, men liksom för sig självt liggandes, ett ostört läge där jag kan rusa på utan någons blickar på mig.

Där stannade jag till, pustade ut och satte igång med lite längre intervaller om 5 x 270m. Och jag hade urskoj! Vilken känsla! Att springa på, ett högre tempo, en högre växel, långa steg. Hela den maskinen som är min kropp som jobbar så smidigt, precis som jag vill, allting som stämmer överens och alla delar som verkar tillsammans. Jag skrattade nästan av glädje efter varje intervall – det var ju så roligt!! Äntligen har jag kul igen, äntligen har jag lust och motivation!

lördag, 15 juli 2006

Antal km: 5

I helgen är vi ute på landet utanför Filipstad, i en stuga i en skog på en tomt vid en sjö. Det är D och jag, lillasyster och hennes kille. På lördagsmorgonen vaknar jag utvilad strax efter åtta. Underbart med sovmorgon! Jag har (självklart) packat ner mina löpardojor och jag drar på mig mina kläder och smyger ut i morgonluften.

Går grusvägen upp till stora vägen som är kantad av skog och skog och skog. Jag bestämmer mig för att springa vänster, norrut. Det finns inga hus, inga hagar, ingenting att vila ögonen på. Jag joggar bara lugnt vägen fram, inte mer än tio minuter tills jag kommer till en vägskylt som pekar nedåt sjön. Tar den som en markering och vänder om, ökar tempot och springer snabbt tillbaka dit jag kom ifrån. I brist på roliga vägar är det kul att leka med farten!

Framme vid grusvägen igen som leder ner till stugan saktar jag in och upprepar samma sak fast åt andra hållet, söderut. Springer inte lika långt nu, förbi en stuga med en skällande hund och en liten bit till, åttahundrameter sammanlagt ungefär, vänder om och springer i högre tempo tillbaka till grusvägen.

När jag kommer tillbaka till stugan är de andra vakna. Jag tar min handduk och går ner till bryggan för ett morgondopp innan frukost.

tisdag, 18 juli 2006

Antal km: 20,5

Äntligen ett långpass! Ett två mil långt pass i mitt egna tempo, inga intervaller, ingen fartlek, bara stegen mot asfalten i kvällen, över Anundshög (ja, inte över själva högen förstås), förbi Närlunda, genom Irsta, längs med Stockholmsvägen ner till korsningen vid Kungsängen. Förbi åkrar och ängar under en rosa himmel skiftande till blålila. Skogar, hödoft, lukten av jord och blommor.

Det här passet var verkligen mentalt viktigt för mig. Och ju mindre jag tänkte på tempot desto fortare gick det. Du vet. Den där underbara känslan när du bara springer på, du känner inget fysiskt, det gör inte ont någonstans, och vägen är som ett löpband under dina fötter, du springer på och springer på som i en skön trans och det känns som du kan fortsätta hur länge som helst. Har säkert pratat om den känslan förut, men jag kan skriva om den igen och igen för det. Det är då det är som allra mest underbart att springa, det är nog den känslan som kallas för runner’s high. Då är det bara du och himlen.

torsdag, 20 juli 2006

Antal km: 5

Tar cykeln till spåret. Klockan sitter på armen. Två varv. Försöker tänka på att andas bra, att inte spänna musklerna för mycket, inte springa för ”starkt” utan ta lite längre steg, vara mjuk i kroppen. Försöker också att inte tänka på hur långt det är kvar, utan vill passa på att njuta av skogen och spåret och av farten. Susar förbi fyra joggare, två på första varvet, två på andra. Tittar inte på klockan förrän jag stoppar den vid 5 kilometer. Nytt banrekord! Kanske har mina intervaller och fartlekar börjat ge resultat redan?

fredag, 21 juli 2006

Antal km: 10,5

Ett långpass i tisdags och ett snabbt kortpass igår. Efter två lite mer krävande träningspass den här veckan behöver jag ett njutningspass, ingen tanke på mängd, kvalitet eller tempo, bara springa och må bra. Jag vill ner till vattnet och springa längs med hamnen, så jag styr kosan dit.

Jag tar nedförslutet hela vägen ner till Kungsängsgatan som går parallellt med hamnområdet. Klockan är efter åtta på kvällen, solen är på väg ner och luften är underbart sval efter en solig dag.

Vid Lillåudden viker jag in i det nybyggda bostadsområdet. Känslan när jag springer emot de två höga husen i mitten är nästan futuristisk, jag är i en framtidsfilm, det enda som saknas är flygande bilar. Ser inte till några människor, det är tyst och märkligt, men där mellan husen ser jag Mälaren glittra.

Jag kommer ut till vattnet just som Elba-färjan glider in mot hamn och följer båten in – jag springer över gångbron till Östra Hamnen, förbi hamnrestaurangen och caféet där människor sitter ute och dricker vin, och kommer till hamnen just som båten lägger till och passagerarna stiger av.

Min väg fortsätter till gästhamnen, jag kikar avundsjukt på segelbåtarna och motorbåtarna. I det stora festivaltältet på Lögarängen sitter folk och dricker öl. På gräsplanen sparkar några killar boll. Jag springer över den lilla träbron och saktar in. Sätter mig ner på ett stenblock och pausar i några minuter.

Jag spejar ut över Mälaren och lyssnar på de små vågorna som kluckar in vid mina fötter. Vattnet är varmt, jag har stoppat ner en hand för att känna efter. Sådana här små ögonblick är det som gör livet så underbart. Människor som inte springer frågar om jag inte tycker det är tråkigt att springa ensam. De förstår inte. Jag är ju inte ensam, jag springer och har hela världen med mig samtidigt. Jag passar på att spara vartenda litet intryck. Man är inte ensam när man springer. Man njuter av allting runtomkring en och man har alla sina tankar med sig. Det är en enormt befriande känsla som inte går att få när man springer två och två eller i grupp.

Så jag reser mig upp efter några minuters meditation och tar enklaste vägen hemåt. Det blir genom Stallhagen, det vackraste området i Västerås. De gamla, stora, välskötta husen, de uppvuxna tomterna, fruktträden, stenmurarna, rosenbuskarna, tornen och tinnarna, de stora fönstren.

Jag fortsätter gatan fram till Djäkneberget. Det är märklig park full av stenar med inskriptioner gjorda av en man som hette Sam Lidman på 1800-talet. Stenarna står överallt, ibland syns de inte för de är gömda bland sly och buskar. Snåren har genom åren sträckt ut sina slingrande armar runt stenarna som ville de hålla dem kvar. Vissa ser ut som runstenar i formen, vissa är block formade till bänkar och bord. Människor som inte hört talas om berget förut tror att man säger jäkla berget, men djäknar kallades eleverna i Rudbeckianska gymnasiet på 1600-talet, Sveriges första gymnasium. Utsikten där uppifrån är rätt vacker, man ser ut över hela staden.

Men jag springer inte upp ikväll, jag fortsätter istället förbi domkyrkan, förbi det gula vackra huset vid Engelbrektsgatan som just nu renoveras för att bli bostäder, upp förbi radhusen i Karlsdal och hem. När man inte planerar, bara ger sig ut för att man vill springa längs med en vacker väg eller för att titta på någonting, då lägger sig kilometrarna under ens fötter utan ansträngning. Jag hade inte nödvändigtvis tänkt springa en mil idag, men det bara blev så.

söndag, 23 juli 2006

Antal km: 7

Har inte sovit så bra i natt, kanske beror det på vinet igår. Jag vaknar i alla fall till vid fem på morgonen och hoppar till av förskräckelse när jag ser en ganska bred, kortvuxen figur, en dvärg som nästan ser ut som Super Mario, stå och hånle åt mig vid sovrumsdörren. Hjärtat bultar. Vad ska jag göra? Vad vill han? Det går några sekunder, kanske bara en eller två, så ruskar jag om huvudet och klarnar till. Det är ingen elak dvärg som är ute efter att mörda mig, det är ett berg av kartonger och filtar som vi lassade upp igår när vi spacklade i hallen.

Jag somnar om.

Vid halvåtta sover D fortfarande. Jag börjar läsa lite i min nya bok. Fastnar direkt, berättelsen är fascinerande. Strax efter åtta bryter jag däremot upp. Jag får en sådan plötslig lust att ge mig ut som jag bara inte kan motstå. Bäst att slinka ut innan solen börjar hetta, innan målarpenslarna ska fram. Drar på mig kläderna, knyter… Ja, ni vet ju hur det går till.

En kortrunda, vägen rakt ut på Finnslätten längs med järnvägsspåret. Längst ut är det vackert, rallarrosor i dikeskanterna och en vajande åker. Vem kan tro det om ett industriområde? Men här ute ligger inte många industrier, istället är det lugnt och stilla på söndagsmorgnarna och man får vara för sig själv.

Jag kör samma procedur som för två veckor sedan, korta intervaller 5x100m och backe 5x100m. Jobbigt och slitigt, men med en behaglig känsla efteråt av att jag gjort något riktigt nyttigt och bra som förhoppningsvis kommer leda till snabbare tider. Nu är det bara fyra veckor kvar till mitt absoluta favoritlopp, Midnattsloppet, och mina förväntningar är absurt överdrivet uppskruvade.

tisdag, 25 juli 2006

Antal km: 18,5

Efter ännu en strykning med målarfärg i hallen var det en befrielse att få komma ut. Jag hade inget speciellt mål, ville mest göra en ganska lång runda, fria huvudet från värk, målarfärgsångor och stressande måsten, springa ifrån den där saker-jag-måste-göra-listan innan den växte sig alltför lång och påfrestande.

Så jag tar snabbaste vägen ner, långt härligt nedförslut i nästan två kilometer. Klockan är halvåtta på kvällen och solen värmer än. Det känns som utomlands. Jag fortsätter längs Björnövägen, gör en liten omväg bara och springer förbi småbåtshamnen vid Öster Mälarstrand där segelbåtarna lyser vita och solen kysser vattnet.

Springer hela vägen fram till Björnögården (där jag faktiskt är tvungen att ta en toalettpaus). Svetten rinner om mig, jag är alldeles blank och blöt. Efter ett kort avbrott vänder jag ner mot bron igen. Över himlen ligger tunna molnslöjor genom vilka kvällssolen skiner. Ett matt soldis ligger över stadssiluetten bortanför vattnet. Jag ser domkyrkotornets, Skrapans och ångkraftverkets konturer, som är så typiska för den här staden.

Vill inte ta samma väg hem utan väljer hellre stillheten längs med Hässlögatan. Över taken till de stora folktomma byggnaderna breder åkrarna ut sig och bortom dem, en skogsrand, några stugor. Jag vet inte vad platsen där kallas, har aldrig varit där. Men det ser vackert och mysigt ut såhär års. Bestämmer mig för att ta cykeln dit en dag och utforska.

Alltför snabbt kommer jag fram till flygplatsen. En grå flygbuss släpper av passagerare utanför ingångarna. Jag vill också ut och resa… Sedan är det bara den lilla biten kvar förbi ett ganska tomt Hälla, Stockholmsvägen hem. Nu är det mörkare ute, solen har gått ner, men värmen sveper ännu om min kropp som ett hett omslag. Jag blir glatt överraskad när jag mäter upp sträckan efteråt till 18,7 km. Och huvudvärken den försvann, den tappade jag bort någonstans på vägen redan efter ett par kilometer. Och där kan den gott stanna.

onsdag, 26 juli 2006

Antal km: 9

Ett väldigt kompromisslöst pass, men i bra tempo. Bara jag och en liten flaska vatten, lite vilse i Grytan, på vift genom Vega och så hem igen.

torsdag, 27 juli 2006

Antal km: 0

Jag skulle ut och springa, så hade jag tänkt, men först så skulle jag bara… Skulle bara ta cykeln ut och plåta några bilder. ”Jag ska bara”, så säger Alfons. Vi har en del gemensamt, Alfons och jag. Det blev mer cykling än jag tänkt, for runt halva stan och kom inte hem förrän efter en dryg timme. Kunde inte låta bli. Började nere vid gästhamnen och Lögarängen, sedan svischade jag vidare till Öster Mälarstrand, till Hamre och Hässlö, förbi flyplatsen…

Och kanske var det faktiskt bättre så, med lite cykelträning istället för att nöta ut springandet. En mycket vacker kväll, men så svårt att fånga skönheten på bild. Jag är förälskad i sommaren!

fredag, 28 juli 2006

Antal km: 7,5

Ikväll var faktiskt första gången någonsin som jag var rädd när jag var ute och sprang (bortsett från de gånger jag sprang tvåochenhalvan i skogen i Karlstad och skrämde upp mig själv genom att föreställa mig hur någon kom jagandes bakifrån i vild besatthet att mörda mig…) För några veckor sedan våldtogs en väktare på Finnslätten, sedan dess har jag inte tyckt om att springa där kvällstid när solen gått ner. Ändå tog jag mig dit ikväll. Jag skulle ju göra min intervaller, och raksträckan jag hittat där ute är perfekt.

Gör första intervallen, 270 m. Känns rätt bra. Pausar kort, cirkulerar med armarna, studsar lite. Tar sats, andra intervallen. Jag hör ljud innifrån skogen, är någon bakom mig? Hjärtat klappar hårt hårt, jag spejar åt alla håll, springer fort fort. Tiden blir riktigt bra. Men jag vågar inte göra en intervall till längs samma väg. Så lättskrämd. Tänk om något faktiskt skulle hända? Jag springer en bit, tar sista tre intervallerna i närheten av en upplyst trafikerad gata. Eftersom jag inte mätt upp någon sträcka springer jag på känsla vad jag tror är ungefär 250-270 m. Ingen idé att ta tid.

Nedvarvning några kilometer hem, mot slutet mår jag lite illa. Kanske av rädslan som fortfarande sitter i en aning? Kanske av middagen som inte riktigt hunnit smälta undan?

måndag, 31 juli 2006

Antal km: 7,5

Äsch, ett fullkomligt misslyckat pass ikväll! Gav mig ut för att göra fem km på tid. Det gick bra i drygt tvåochenhalv, sedan började kroppen krångla. Jag mådde illa. Lukten av grillad kyckling utanför Ica gjorde mig kräkfärdig. Var tvungen att lägga ner projektet och ta en genväg hem.

Skam den som ger sig!

Efter en kort paus hemma åkte den svettiga t-shirten på igen. Jag gav mig ut för att försöka ånyo. Denna gång en annan runda; sakta raka vägen ut på Finnslätten, sedan snabbt tillbaka. Det gick lugnt och fint på vägen ut. Testade en ny teknik med högre stegfrekvens på tillbakavägen, korta snabba steg istället för långa. Det kändes bra faktiskt. Men inte lika häftigt. Och allt gick enligt planerna tills jag kom under bron där jag har ungefär åttahundra meter kvar hem. Då började magen krångla igen! Kunde inte fortsätta utan var tvungen att gå i rask takt den sista biten istället.

Usch, ett riktigt skitpass! Ha ha.. Lite glädje i alla fall, mitt i allt elände: det gick faktiskt rätt fort så länge jag höll på.

Ingen löpning blev av i helgen. Istället ägnades lördagen och söndagen åt ett hejvilt cyklande – flera mil! – och en tältövernattning. Bland åkrar och hagar på landet utanför Västerås. Rrrrrejält mysigt!

AUGUSTI

tisdag, 01 augusti 2006

Antal km: 8,5

Sticker ut medan det fortfarande är ljust. Det är tidig kväll och varmt, men jag har fått välja; antingen får jag hitta nya ställen att springa intervaller på, eller så får jag göra intervallerna längs min väg på Finnslätten medan det är ljust ute. Jag har valt det senare alternativet.

Värmer upp ungefär tre kilometer. Får håll i axeln. Fint.

Ställer klockan. Första intervallen. Bra tid. Pausar, hoppar lite, snurrar med armarna.

Andra intervallen. Ännu bättre tid. Upprepar samma procedur, hopp och snurr.

Tredje intervallen. Ännu bättre tid…

Fjärde intervallen. Jo. Ännu bättre tid!

Femte och sista intervallen. Känner att jag inte tar i lika mycket. Får ändå samma tid som på den tredje!

Vad roligt när man märker att man utvecklas! Intervalltiderna blir bättre och bättre för varje vecka. Snart kan jag nog öka längden på dem också, från dagens 270 m, till kanske 400-500 m?

Varvar ner några kilometer. En fotbollskille svänger in framför mig när jag har ungefär en kilometer kvar hem. Han ligger kanske hundra meter framför mig? Jag tar genast rygg på honom. Han ska inte tro han kan komma undan… Och jojomensan, visst springer jag ifatt honom precis när våra vägar ska skiljas åt. Ha!

onsdag, 02 augusti 2006

Antal km: 11,5

Benen känns som träklubbor, men jag tröskar ändå runt drygt elva kilometer. De fyra broarnas pass. Fyra broar fram och tillbaka över motorvägen, sista biten tar jag förbi Gryta längs med Norrleden hem. Njutningen som jag sett fram emot blir inte så stor, även om luften är skön och sval efter regnet, men utan studs i fötterna är det inte riktigt lika roligt. Tempot är inte suveränt, men det får duga. Jag är ändå glad, för…

…jag har bokat en resa till Kina!!!

fredag, 04 augusti 2006

Antal km: 9

Vad gör man inte för sin älskling?

-Vart ska jag springa tycker du? frågar jag D. Behöver en liten knuff, en idé, själv är jag helt tom på uppslag.
-Jag tycker du ska springa till Ica och köpa godis till mig, kommer svaret. Och så ett litet finurligt leende. Nu är det så att affären ligger ungefär trehundra meter från oss. Mjae, jag vill ha en lite större utmaning än så.

Men tanken att springa ett ärende är kul. Efter en stunds funderingar spänner jag på mig vätskebältet. Stoppar pengar i den lilla fickan och sätter i en vattenflaska för syns skull.

Jag ser ut som Robin Hood.

Klockan är bara lite efter sju, jag springer en liten omväg till Maxi på Hälla. Känner mig fräsch när jag kommer fram, men så fort jag stannar upp och kommer in i butiken börjar svetten rinna. Jag får misstänksamma blickar på mig. Vad fn är det där? En JOGGARE i AFFÄREN?? Betalar mitt lösgodis, klämmer ner påsen i vätskebältet och styr kosan hemåt.

Det går fortare på hemvägen. Kanske för att jag tänker det är bara den här sista biten kvar nu, snart är jag framme. Kanske för att jag måste imponera på alla. På grabbarna grus som står och hejar på mig när jag springer förbi dem för andra gången (de stod där redan när jag kom springandes mot Hälla). ”Fan, du var ju snabb ju. Heja!” På barnvagnsmaffian utanför Hemdal, på gänget på andra sidan vägen vid Klockartorpet, på de fyra bilarna som kommer glidandes på rad bredvid mig.

Ja, kanske försöker jag faktiskt imponera på mig själv. Jag klarar av det här, jag är lite stark, jag är lite tuff. Kanske är det därför det går lite snabbare på vägen hem.

Nu är väskorna packade. Nu blir det en veckas semester på Öland.

tisdag, 22 augusti 2006

Antal km: 22

Tillbaka på jobbet. Andra dagen.

Jag har haft två veckors semester, som avslutades med Midnattsloppet. Första veckan var vi på Öland. Det blev ett morgonpass på några kilometer i Kalmar innan vi åkte över bron. Därefter en vecka på Öland med massvis av cykling. Vilken otroligt vacker ö. Inte ett enda löppass, men vi cyklade så mycket att det inte fanns varken tid eller ork över.

Andra veckan var vi på landet. Då blev det dags att sätta igång igen. Lite svårt med disciplinen, men jag fick ändå in tre pass varav två med kvalitet; 10 x ca 500 m vid ett tillfälle, och vid ett annat lade jag till 10 x 100 m med ca 2,5 km upp- och nedvarvning.

Höjdpunkten var förstås Midnattsloppet i lördags. Vädret var perfekt. (Inte en droppe regn på fleera da’r…) Nästan 17.000 deltagare klädda i oranga tröjor. Jätteläckert. Kroppen kändes fin och jag kände ingenting under hela loppet, det bara susade på, förutom att benen kändes lite stumma upp mot Sofia kyrka, men det tog jag igen sedan i nerförsbacken. Sprang om människor hela tiden, en sådan jätteskön känsla! Tog rygg, framför allt på andra tjejer som låg framför mig, och sprang om dem, en efter en. Kom i mål på 48:51 (nytt personbästa!) som tjej nummer 207!

Nu ska den tiden slipas ännu mer i höst! Och idag efter jobbet sparkar jag igång en träningsvecka inför Blodomloppet och St Eriksloppet nästa vecka! Alltid nya mål!

* * * *

Dagen avslutas med ett långpass, välbehövligt nu såhär nära inpå halvmaran nästa helg. 22 km blir det, ut över Irsta. Jag bjuds på djursafari: en mosad gräshoppa (grön, en vårtbitare?), en död skogsmus, två slemmiga iglar, en hårig tjock larv och ett rådjurskid som skrämt galopperar över vägen några meter framför mig. Hela Västerås luktar gödsel denna dag och jag får lite känning i benen efteråt. Stretch hjälper.

torsdag, 24 augusti 2006

Antal km: 7,5

Jag har upptäckt något helt nytt! Och löpningen har fått ännu en nytändning. I veckan är det prova-på hos Friskis, så jag tog cykeln efter jobbet till Rocklunda där en massa människor redan stod och surrade. Det finns hos Friskis här flera intensiteter på joggingen (något de inte hade när jag sprang i Borås för ett par år sedan) – jag valde intensivgruppen. Det visade sig vara ett sammansvetsat litet gäng på åtta personer, en ledare, en funktionär – och så jag.

Vi började jogga ganska lugnt genom skogen. Lite för långsamt kände jag, men det var bara bra märkte jag sedan, för efter lite uppvärmning, stretching och presentation tog vi i med tuffare tag. Och det var länge sedan jag hade så roligt! Vi lekte med farten, tog dubbelsteg i intervaller, rushade uppför backar, gjorde armhävningar på marken och en massa annat kul.

Urskoj!

Och lerig blev jag, det stänkte långt upp på ryggen! Fick reda på att de är ett gäng som tränar långpass tillsammans på lördagsförmiddagar – då tänker jag hänga på! Wow, att det kunde vara så kul..! Jag hade tänkt skaffa ett gympa-kort för att variera träningen när löpsäsongen med alla lopp är över, men nu vete rackarns. Nej, nu kommer jag skaffa ett jogging-kort enbart och variera min egna träning med roliga lekfulla joggingpass med Friskis-gänget.

Tänk att det finns andra som jag. Som också är löpfrälsta, vad kul att jag har hittat dem till slut.

(Lite osäker på distansen, men någonstans runt 7-8 km sprang vi.)

fredag, 25 augusti 2006

Antal km: 6,5

Ikväll gör jag bara ett kort pass för att varva ner lite. Jag har lite känning i framsida lår efter gårdagens nya övningar. Kul! Nu är det äntligen helg.

söndag, 27 augusti 2006

Antal km: 12,5

Vilken härlig dag! Mina ben och sinnen längtar ut till Rocklundaskogen som är ljuvlig såhär års, sensommar och höst.

Jag tar cykeln till spåret, klockan har hunnit bli sex på kvällen och vädret är lugnt och behagligt som det ofta blir framåt kvällarna. Solen skiner blekt och luften är ljum efter en kort regnskur på eftermiddagen.

Jag börjar jogga genom skogen och funderar lite samtidigt. Först hade jag tänkt göra 10 km idag, men när jag bestämde mig för Rocklunda kände jag att jag lika gärna kunde ta 15 km-slingan, för det är så mysigt allra längst norrut i skogen. När jag kommer till skiljevägen tar jag dock av på 10 km-spåret i alla fall…

Idag är ren njutning. Jag luktar på skogen, tittar på alla stenarna, mossorna, träden och rötterna. Det luktar svampskog när jag passerar sju kilometer, och hästbajs när jag närmar mig målgången.

Backarna är riktigt grisiga på sina ställen, mina benmuskler får jobba ordentligt. Det får mig på gott humör, även om det är rejält slitigt. Vid drygt åtta kilometer tycker jag mig höra steg bakom mig. Vad, är det någon som försöker springa om mig? Jag vill inte vara någons hare! Springer likt just en sådan gnagare förskräckt i ökat tempo, som om en blodtörstig rottweiler var i mina hälar!

Det är såklart ingen bakom mig. Efter någon kilometer är jag helt säker på saken, jag hör inga steg, förmodligen hörde jag bara ett eko av mina egna. Förmodligen var det mitt undermedvetna som ville piska mig lite, som tyckte jag hade det lite väl bekvämt.

Jag känner mig pigg och fräsch vid tio kilometer och bestämmer mig för att fortsätta. Slinker in på 2,5:an som en avrundning.

Det går lite långsamt uppför de första backarna, men när jag kommer in på den sista kilometer, när jag strålar samman med de andra spåren och får en annan joggare bakom mig, då höjer jag tempot, sådan tävlingsmänniska jag är, och spurtar mot mål. Ler nöjt inombords när jag står och stretchar…

måndag, 28 augusti 2006

Antal km: 7,5

Har pass på jobbet till 18, springer in på mitt kontor och byter om, ungefär som Stålis brukar göra, grabbar en banan från fikabordet och kastar mig på cykeln mot Rocklunda. Friskis har jogging idag igen och jag ska vara med – betalade för ett joggingkort på lunchen.

Ikväll känner jag inte riktigt för ett intensivpass – tänk om det är samme ledare och samma runda? Jag har däremot sett att det går ett pass som heter crosstraining på måndagar som verkar tufft och varierande. Det ska jag prova! Jag ansluter mig till crosstraining-gruppen. Ledaren ser lite rolig ut i sina blåa tajts.

Vi är en ganska stor grupp. Tänker att det här ska bli spännande. ”Då börjar vi gå” säger tajtsmannen. Gå?? Vi börjar gå. Jag ser hur intensivarna kutar iväg inåt skogen. ”Och så…” säger tajtsmannen (i min iver att sätta igång tror jag att han ska säga ”och så börjar vi springa” och jag tar därför ett snabbt löpsteg, men…) ”…snurrar vi på armarna.” Jag snubblar nästan till. Nu går gruppen och snurrar på armarna samtidigt! Det här går inte. Jag ser intensivarna svänga upp för kröken. Låter inte en sekund till gå till spillo utan sätter det långa benet före och springer ikapp dem. U och L vänder sig om när jag kommer småflåsande, de ser lite frågande ut. ”Hamnade du i fel grupp?” Jag skrattar till.

Det är en ny ledare idag så passet ser inte likadant ut, men det innehåller både uppvärmning, fartökningar och intervaller. Vi håller oss i skogen hela tiden så det blir en hel del backar också. Vi avslutar med några styrkeövningar. Mina magmuskler värker!

Så det blev ett intensivpass idag i alla fall. Och jag är fast, jag stortrivs med upplägget och det supertrevliga gänget.

Nu blir det nog två dagars vila (ska i alla fall försöka) inför de två tävlingarna i slutet av veckan…

onsdag, 30 augusti 2006

Antal km: 5

Det blir 45 min powerwalk i Björnöskogen tillsammans med D ikväll. Hur långt vi går vet jag inte riktigt, kanske fem kilometer. Jag blir i alla fall lite svettig och det känns som en lagom träningsdos sista dagen innan loppen. Det liksom studsar i fötterna. Över himlen sträcker sig ett sagolikt molnfilter som färgar de gula tallbarren på marken där vi går alldeles rosa.

torsdag, 31 augusti 2006

Antal km: 10

Då var Blodomloppet grejat. Sitter nervöst och väntar på resultatlistan… Ska bli riktigt kul att se, min tid blev ungefär 46:55. Banan var lättsprungen, förutom i starten då det var knökfullt. Jag fick springa upp på gräset för att komma förbi, brände rätt mycket energi första kilometern bara på att jobba mig igenom myllret. Sedan glesnade det ganska snabbt och jag tog så sakteliga rygg på rygg.

Var alldeles torr i munnen nere vid Öster Mälarstrand och försökte få i mig några droppar vatten vid vätskestationen. Fick väl ner en eller två – och det var ju bättre än inget. Andra varvet gick lite lättare, hann runt innan femkilometrarna hade släppts lösa, så det var fortfarande glest och lätt att springa.

Upp från hamnen på andra varvet och in mot Viksängs centrum blev det riktigt tufft. Jag hade ingen bakom mig och ingen framför mig att ta rygg på, det var bara att bita ihop och försöka inte tappa tempot. Ledargruppen i femkilometerstävlingen sprang om mig strax innan centrumet. Det var skönt att höra klappret av skor igen.

Uppför den sega backen genom Viksäng kom krafterna tillbaka, och även om mina ben kändes som trästockar den sista biten längs med Stockholmsvägen, innan vi svängde in på målområdet, så malde jag bara på, alla känslor var liksom avstängda som om jag fått en bedövningsspruta och jag tryckte mig in i mål – lite svimfärdig, mycket törstig.

Återkommer med mer exakt tid och placering!

SEPTEMBER

fredag, 01 september 2006

Antal km: 0

Jag kom fyra på Blodomloppet igår! Fyra! Jippi! Resultatlista och videosekvenser här!

lördag, 02 september 2006

Antal km: 21,1

Aldrig mer två tävlingslopp med bara en vilodag emellan…

…meeen…det gick ju å andra sidan riktigt bra ändå!

Det var jätteskoj att springa S:t Eriksloppet! Ett riktigt sightseeinglopp i Stockholm – toppenfint väder och många glada deltagare och åskådare. En löparfest!

Jag startade i andra startgruppen. Det var trångt första kilometern och ivrig som jag är slösade jag kanske lite för mycket med krafterna i början på att försöka ta mig ”förbi och fram”, men men…

Banan var lättlöpt. Mellan 11- och 13-kilometersmarkeringarna ungefär var jag lite sliten och drog ner på tempot, mot min vilja. När jag såg 13 km-skylten tändes dock en eld inom mig. Bara åtta kilometer kvar! Då kändes liksom allt plötsligt så enkelt. Vid 15 km kändes det som att det bara var spurtsträckan kvar. Där satte jag igång krafterna riktigt ordentligt och tog säkert igen lite som jag tappat mellan 11-13. Jag tog hela tiden rygg på andra tjejer och intalade mig att de banne mig inte skulle få bättre placering än jag! Ändå lyckades 208 tjejer komma före mig i listan, men jag är tokstolt att jag placerade mig så högt! Tiden blev 1:47. Jag hade hoppats på 1:45, och första milen gick planenligt på 50 min, men jag hade ju tagit ut mig lite eftersom jag sprang Blodomloppet två dagar innan, så med tanke på omständigheterna är jag supernöjd! Fick lite ont bakom revbenen sista kilometern, och kände av en blåsa under högerfoten och ett skavsår på låret sista halvmilen, men det var bara att bita ihop. Sista biten in i Kungsträdgården lade jag in en riktigt bra spurt. Och mer krafter finns det att ta av, det känner jag såhär i efterhand, så mina tider kommer både filas och putsas, det kan jag lova!

måndag, 04 september 2006

Antal km: 7,5

Pass med intensivjoggarna igen. Idag borde jag kanske bara tagit ett lugnt återhämtningspass för mig själv, eller valt en lättare intensitet. Men jag har ju så svårt att motstå… Så det blir fartlekar, rusher och backträning. Jag är inte alls i någon superform såhär två dagar efter en halvmara, men jag segar mig envist runt i alla fall, trött och svettig och nöjd.

tisdag, 05 september 2006

Antal km: 6

Aj aj, ingen studs i benen alls! Men skönt ändå att komma ut på ett litet kortispass för att hålla igång. Vacker solnedgång och tre fina hästar med ryttare uppe på Badelundaåsen, nedanför vilken D väntar i Skumpande Röret som vi susar hemåt i.

fredag, 08 september 2006

Antal km: 10

Skönt med en lite längre sträcka idag, som jagar bort huvudvärken. Hela veckan har gått i ett grått deppigt tecken, jag har känt mig låg och omotiverad, lite ledsen ibland. Kanske en efter-loppen-känsla eller en suck-nu-är-sommaren-slut-känsla. Idag börjar lusten och krafterna smyga tillbaka. Nu kan jag börja se fram emot och jobba för nästa mål.

lördag, 09 september 2006

Antal km: 11

Elva kilometer över Hökåsen. Jag är så nere så jag måste ha mp3:n med mig för att piggna till lite, men musiken passar inte alls mina steg. När den långa uppförsbacken börjar och det är meningen att jag ska kämpa mig uppför med alla mina krafter…kommer en ballad med Phil Collins… Jag måste verkligen tanka på nya låtar. Det är alldeles för många mörka Kent-låtar som inte alls går att springa till. Jag sätter krokben för mig själv, benen viker sig, jag famlar omkring i en grå dimma, kan inte ens andas rätt. Bara jobbigt.

söndag, 10 september 2006

Antal km: 7,5

Äntligen är den där lätta känslan i springet här igen! Jag tar en kortisrunda ut på Finnslätten, in på den lilla skogsvägen och runt, tillbaka hem. Klockan är inte mer än halvsju och solen är på väg ned. Vädret, himlen och ljuset är så lugnt och behagligt såhär års. Jag stormtrivs.

Musiken följer med ikväll igen, men nu känns det inte så grått. Det gäller att envist snåra sig igenom de trista stunderna, så hittar man den där sköna känslan igen. Det kanske tar några dagar, men så får det lov att vara, det kan inte vara *tjoho* och hejsanhoppsan-här-var-alla-glada hela tiden. Puh, skönt.

Jag kurar ihop i soffan efteråt med russin och några goda kakor och tittar på valduellen – hej vilken fight! Vad kul det ska bli om en vecka!

onsdag, 13 september 2006

Antal km: 10

When you are not practicing, remember, someone somewhere is practicing, and when you meet him he will win. Ed Macauley

Två dagar har gått utan träning! Jag är förslappad, ve och fasa. Jag har fastnat framför tv:n om kvällarna. Kan bara inte låta bli att tycka att det är enormt spännande med politik.

”Men det är faktiskt bra att vila ibland också, det mår du bra av.”
-Visst är det bra med vila ibland. Men två dagar utan träning ger mig fullständig abstinens. Ibland är det tufft att dra på sig kläderna och tvinga sig ut genom dörren, orka ta de där stegen ännu en gång. Men det är ju bara för att det är så skönt när man äntligen får upp tempot, när minutrar och kilometrar försvinner under fötterna. Kanske människor som inte tränar så mycket har svårt att förstå, att det är träningen som får en löpare att må bra. Att det inte är något man vill vila ifrån för att det är jobbigt. Att det är istället vilan som är psykiskt påfrestande.

Ikväll smiter jag ut en timme innan alla roliga valprogram sätter igång. Jag hinner med ett fint mil-pass. En välbekant runda, som jag springer motsols för att variera. Det blir ner på Björnövägen och sedan Österleden/Norrleden tillbaka runt. Tempot är riktigt hyfsat, jag kommer fram på ungefär femtio minuter vilket är väl godkänd träningsfart. Till och med mycket väl godkänd med mina mått mätt.

Har skippat mp3:n idag och det känns bra. Nu lyssnar jag istället till trampet mot asfalten. Trampet som förresten inte känns så bra mot slutet. Lite känning i höfterna och knäna = dags att köpa nya skor. Mina Asics har jag slitit på i över ett år nu. Det börjar till och med gå hål framme vid stortån på den ena. Nej nu ljög jag, det håller inte på och går hål, det har redan gått hål – som jag har tejpat igen och sedan låtsats som det regnat. Dags för ett par pigga skor istället.

Kanske tar mig en titt i helgen.

torsdag, 14 september 2006

Antal km: 7,5

Tar upp kvittot ur påsen och tittar efter klockslaget. Klockan är redan halvsex! Jag krånglar mig ut ur klädaffären (för jag måste verkligen krångla för att komma ut, så många snygga kläder som hänger oprovade kvar), cyklar hem, byter om, klämmer i mig en smörgås och pinnar iväg till Rocklunda.

Det är en perfekt kväll för träning och jag följer intensivgruppen norrut genom spåren. Pratar med en trevlig tjej den första biten, och jag märker inte av uppförsbackarna. Det blir ett omväxlande pass, vi kör fartökningslekar, sit ups i dikeskanterna, back-rusher och olika varianter av intervaller. Jag är så glad att jag hittat det här gänget. Tiden går alldeles för fort.

fredag, 15 september 2006

Antal km: 9,5

Det är svalare i luften nu, kyligare och det luktar nästan lite höst. Den kalla höstlukten av gula löv och jord. Iklädd en bara en tunn t-shirt och ett par hipsters är jag lite frusen till en början.

Har bara tänkt mig några kilometer med lite kvalitet. Ett kort men givande pass. Efter två och en halv kilometer uppvärmning kör jag mina lagom-långa intervaller, 5×270 meter, och klockar tiden som vanligt. Njaa, tiderna blir inget jag brister ut i sång av direkt, men de är ok.

Tvekar på hur jag ska göra med nedvarvningen. Jag vill ju inte springa för kort. Det känns bättre i samvatet att plocka ihop lite kilometrar, så jag gör ett extra varv runt ett av områdena på Finnslätten. Det går av bara farten. Jag häpnar lite över hur jag bara springer på, hur lätt det är. Några stunder känns det som om jag flyger fram, som om jag inte behöver ta i alls, fötterna bara trampar och trampar, snabbare och snabbare.

söndag, 17 september 2006

Antal km: 11,5

En mil före frukost. Kaxigt tycker somliga, och jobbigt. I mina öron låter det bara avkopplande och skönt.

Jag vaknar tidigt idag, kanske av iver, det är ju valdag, läser några sidor. Ganska snart börjar det krypa i benen, jag vill ut, medan det fortfarande är stilla ute. Världen där ute drar i mina fötter. Det kittlas och spritter.

Stoppar en Extra Sweet Mint i munnen och stänger dörren bakom mig. Det är en lustig vana, kanske ett sätt att lura kroppen att den får energi, eller ett sätt att slappna av i käken. Ett tidsfördriv? Hur som helst har min tuggummikonsumtion ökat markant det senaste året. Nu senast när jag stod i startfållan till S:t Eriksloppet gick jag åt sidan när det bara var någon minut kvar till start och bad D ta fram ett tuggummi. Knäppt.

Det är fortfarande ganska stilla ute, klockan är lite över sju och himlen är mulen. Kanske lite morgontrött den med. På vägen bort till Skultunavägen möter jag några bilar och några hundar. En annan morgonjoggare springer mot mig när jag passerar kyrkogården. Jag tittar åt hans håll, men han tittar inte på mig, vi hejar inte på varandra.

Den sista biten innan jag kommer fram till Cityringen viker jag av på grusvägen längs med ån. Här är gräset oklippt, brännässlorna sträcker sina vassa fingrar efter mina ben men jag är för snabb för dem. Vattnet är stilla, spegeln är brun, mörk. Därpå flyter ledsna näckrosblad. Vassen breder ut sig, gömmer ån.

Det blir en vänstersväng på Cityringen mot Malmabergsgatan. Ser min arbetsplats på håll. De stora fönsterna är lika mörka som åvattnet. Uppförsbacken hem är seg, men jag tar den i korta snabba steg. De gamla skorna är trötta. Jag kan nästan höra hur luften pyser ut ur dem. Pfft. Pfft. Får en plötslig törst efter Fanta någonstans där.

torsdag, 21 september 2006

Antal km: 7,5

Dags för intensivjogg igen! Efter tre dagars töcken, förkyld, yr i huvudet… Måndag, tisdag, onsdag blev därför inget springande av (blä) men jag tog mig ut på ett par lite längre promenader i alla fall för att hålla mig igång (ja!) få frisk luft (ja!) och tillfriskna snabbare (ja!).

Cyklade till Rocklunda direkt efter jobbet. För omväxlings skull körde vi ett fåtal långa intervaller blandat med lugnare löpning däremellan, istället för många korta. Bra för löptekniken, som någon anmärkte. Men min teknik…jag vet inte om jag har någon över huvud taget?

Kvällarna börjar bli mörkare nu och det märks där det inte är upplyst i spåret. Gula löv som knastrar under sulorna, förföriskt lika kantareller. Det är häftigt att det fortfarande går att springa i shorts och t-shirt.

fredag, 22 september 2006

Antal km: 10,5

Jag är fortfarande alldeles svettig. Kom precis in från en mil genom stan, sitter nu på kontoret och ska strax packa ihop och cykla hem.

Tog med mig löpar-kitet till jobbet, vid halvfem bytte jag om och gav mig ut på Cityringen förbi Djäkneberget till Bondebacken, tog Råbyleden ner till Bäckby med solen i ögonen. Tillbakavägen längs Köpingsvägen, med små svarta knott i ögonen.

Det var ärligt talat rätt plågsamt att springa, inte det minsta lustfyllt.

Imorgon finner du mig på skoavdelningen.

Ett par nya Asics kanske.

Funderar på Gel-1100.

lördag, 23 september 2006

Antal km: 11

Springer en testrunda med de nya skorna. Det är sen eftermiddag. Solen värmer, svetten rinner, jag far kors och tvärs genom Viksäng. Summerar det hela till elva kilometer. Skorna klämmer lite i tårna, annars är de väl rätt okej.

Jag kan bara inte bli av med min frustration och ilska över ignoranta fördomsfulla skoförsäljare som bara ser mig som en plånbok, som inte ställer de rätta frågorna för att kunna ge mig ett gott råd, som tror att de kan klappa mig på axeln, som tror att de vet bättre än jag, som antar att bara för att jag är tjej så är jag förmodligen ovetandes och bara en sådan där som vill pröva på att börja jogga, ta en liten tvåkilometersrunda i motionsspåret ett par gånger i veckan och ”komma igång”. Grrr…

Jag får väl stå ut med de här skorna några månader, sedan köper jag nya som jag hinner springa in i god tid till marathon nästa år. Men jag är ändå arg som ett bi, det vill inte släppa.

Ett par Asics blev det i alla fall, modell 1100 RW.

måndag, 25 september 2006

Antal km: 13,5

Det är mycket som faller nu, såväl löv som mörker. Jag springer i motvind ut mot Hälla. Hade egentligen inte tänkt vara här, men det blev så.

Jag kom hem efter jobbet, lämnade bara ifrån mig väskorna och gav mig ut direkt. Men kroppen ville inte som jag. De första tre kilometrarna gick långsamt. Jag springer förbi Stenby och känner hur knäna är trötta, hur fötterna inte orkar lyfta. Om jag ger efter skulle kanske knäna vika sig, jag skulle kanske falla omkull. Tar mig envist uppför kullen över järnvägen, susar nedför. Där i backen blir jag starkare och starkare för varje steg. Efter fyra kilometer njuter jag lycklig av det jämna tempot. Tänker, så här skulle jag ju kunna fortsätta i två mil.

Så istället för att svänga hem efter sex kilometer ger jag mig ut på en ny ”ögla”. När jag svänger upp på Stockholmsvägen ökar jag stegen omedvetet. Vid tio kilometer ungefär får jag en sådan där känsla av att jag är i himlen och jag flyger fram. Avslutar med en hejdundrande spurt nedför Rekylgatan – svisch!

Summerar upplevelsen till dryga tretton kilometer. När jag kommer hem är klockan nästan åtta på kvällen. Det är svart ute, luften mild.

tisdag, 26 september 2006

Antal km: 4,5

Hm. Misslyckat pass. Eller. Nja, i alla fall lite märkligt.

Börjar dagen med att packa allt i en ryggsäck. Har tänkt springa hem med väskan på ryggen. Först när jag kommer fram till jobbet slår det mig att det var osmart att ta cykeln…

När dagen är slut tar jag ändå ryggsäcken och beger mig hemåt i någonting som ska föreställa löpning. En sämre variant. Alldeles för varmt klädd. Väskan skumpar, hur jag än drar och spänner är den för stor för mig, det blir svårt att springa. Jag slänger den i hallen, pausar några minuter, joggar sedan tillbaka till jobbet och hämtar cykeln.

Märkligt som sagt. Men jag har väl aldrig hävdat att jag är smart?

torsdag, 28 september 2006

Antal km: 11

Nu har även jag upptäckt lunchjoggen. Jag jobbar till åtta ikväll och gör därför några timmars avbrott mitt på dagen. Tar en banan vid halvtolv, en stund senare stänger jag av datorn, byter om och ger mig ut på Vasagatan.

Det går bra i början även om det är kallt. Första svettdroppen kommer inte förrän efter två-tre kilometer. Det är ett tydligt tecken på att hösten är här. Efter sådär fyra kilometer känner jag mig mest seg. Myror i fötterna. Tar mig genom Gryta med nöd och näppe efter att ha sprungit in på fel väg och fått vända tillbaka, gör en liten snurr på Finnslätten och kommer hem efter elva kilometer till en tråkig matlåda med fullkornsmakaroner och kycklingkorv.

Kvällspasset på jobbet går som en dans utan trötthet eller huvudvärk, förmodligen uppiggad av joggingturen!

lördag, 30 september 2006

Antal km: 10

Det är Stockholmsloppet idag!

OKTOBER

söndag, 01 oktober 2006

Antal km: 0

Jag gjorde personbästa på milen igår! Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant! Stockholmsloppet (kontrollmätt 10.000 meter) på 46:50 (46:45 enligt min klocka eftersom jag kom lite sent över startlinjen och vi inte hade några chip)! Att jag kunde få en så bra tid… I år hade jag tänkt mig tider neråt 48 minuter – om allt gick bra – men nu har jag redan lyckats pressa tiden ner till vad jag trodde var målet för nästa år…så till 2007…ja, nu kan jag faktiskt börja drömma om och satsa på tider under 45 minuter…!!

tisdag, 03 oktober 2006

Antal km: 12,5

Och så var den igångsparkad, träningsveckan! (Lite kallt om öronen bara.)

onsdag, 04 oktober 2006

Antal km: 7,5

Det är mildare i luften ikväll men dimmigt och mörkt. Jag springer en välkänd runda genom Skallberget ner till Cityringen. Lite tungt i fötterna i början, lite segt i låren i uppförsbacken på slutet. Men rätt piggt någonstans där i mitten!

lördag, 07 oktober 2006

Antal km: 4

Värmer upp lite. Det är en mulen lördagsmorgon, regnet hänger i luften över Täby. Det börjar falla strax innan jag kommer till Skarpäng, så jag vänder vid Milstensvägen och joggar hem igen. Formen känns riktigt dålig. Jag är inte taggad. Vet inte vad jag är på för humör, men det känns inte bra i alla fall.

söndag, 08 oktober 2006

Antal km: 10

Drömde att jag försov mig och missade hela Hässelbyloppet. Strax innan sju vaknar jag efter en alldeles för kort natts sömn. Känner mig fortfarande lite låg, inga tävlingsnerver, inga bra tecken.

Pappa och jag tar bilen till Hässelby. Det är en vacker höstdag, lite blåsigt, men i solen blir man snabbt varm. Jag värmer upp lite, joggar lite kort, hoppar lite, ja, försöker hitta ”det där”. Kroppen känns väl ok. Men inte mer än så. Bara okej.

Min grupp startar sist och det är trångt i början, jag får knöka mig förbi på gräset, springa lite sicksack, det tar på krafterna. Första kilometern går farligt långsamt, 5:05…

Men jag repar mig. Halvvägs visar stora tidtagningsklockan 23:00. Glömmer att stämma av med mig egen klocka. Jag dricker inget vatten, fast jag nog borde, strupen är torr, solen värmer i pannan.

Jag tar rygg på och springer hela tiden om andra tjejer, sista halvan av loppet springer vi om många många killar. Jag ser en välbekant rygg, samma tjej som jag spurtade emot förra veckan! Jag ser till att springa om henne redan vid sex kilometer ungefär.

Men jag är ändå inte riktigt i form, känner mig inte alls taggad någon gång under loppet, får aldrig den flygande känslan under fötterna, känner mig mest lite håglös och räknar ner kilometer för kilometer, ”fyra kilometer, nu är det bara sex kilometer kvar.” Inte bra mentalt att göra så. Jag glömmer att ta i så som jag brukar göra. Jag brukar intala mig själv att nu jäklar är det tävling, nu finns det ingen anledning att inte ge allt. Jag glömmer helt bort att tänka så.

För att vara ur form är jag ändå hyfsat nöjd med tiden 48:04. Att inte känna sig laddad och ändå springa in på 20:e plats av 506 tjejer måste väl ändå få räknas som godkänt i min bok.

Men lite besviken är jag allt.

måndag, 09 oktober 2006

Antal km: 7,5

Jobbet är slut för idag, klockan är sex och ute faller mörkret. Jag tar några snabba tuggor av ett päron, packar mina väskor och rullar iväg på cykeln till Friskis.

Tillsammans med intensivarna joggar jag genom stan, vi kör ett kvalitetspass med fartökningar och backträning. Utanför Växhuset står några tjejer och fnissar åt oss, vi ser förstås rätt löjliga ut, jag skulle också fnissa åt sju-åtta män mellan fyrtio och sextio i tajta löparbrallor som står och tänjer benmusklerna tillsammans. Passet är tufft, och det är bra. Benen får sig en riktig genomkörare, något de kan behöva efter förra veckans latmaskeri.

tisdag, 10 oktober 2006

Antal km: 9

Kvällens träning blir en knasig runda för att få fatt i en bankomat. Joggar till lasarettet först, men deras bankomat är avstängd. Jag fortsätter istället ner till Hälla, men bankomaten utanför Ica är ur funktion! Håller tummarna för Ikea och där får jag äntligen lyckträff. Passar på att låna toaletten också och joggar sedan tillbaka upp. Stannar till vid solariet och solar lite, lyssnar på ”Språket” i P1 under tiden, och skuttar sedan snabbaste vägen hem. Så kan man också få ihop en runda, det behöver ju inte alltid vara så genomtänkt, det blir oftast bra ändå.

torsdag, 12 oktober 2006

Antal km: 11

Det är så lätt att bara hänga på och vara en i gruppen. L är ledare ikväll, hans axlar liksom rullar och jag följer efter, jag behöver inte tänka, det är så enkelt, att bara gunga fram. Som att guppa på en våg.

Vi håller oss ute på Lillåudden och Östra holmen. Vattnet ligger stilla svart, mysbelysningen inifrån från de tjusiga vardagsrummen gör mig lycklig.

En dryg mil blir det totalt inklusive backträning, rusher, intervaller samt jogging till och från Friskis, ungefär två kilometer enkel väg – en perfekt upp- och nedvarvning, så lätt, jag slipper ha med mig Saker Och Ting, bara mig själv och mina skor.

lördag, 14 oktober 2006

Antal km: 6

Musik i öronen, längst ut på Finnslätten. När vägen tar slut kommer skogen och åkrarna. Totalt uppslukad av Chris Martins bräckliga falsett skjuter jag fram över asfalten som en pil i svart träningsoverall.

I min fantasti är det i alla fall så.

oh Im gonna buy this place and start a fire
stand here until I fill all your hearts desires
because Im gonna buy this place and see it burn
do back the things it did to you in return

Jag vet inte alltid vad det betyder men det spelar inte så stor roll ibland är det bara så skönt med musiken ändå.

söndag, 15 oktober 2006

Antal km: 6

Min idol heter Kinsey Millhone. Hon är stencool. Jag har följt henne i nitton böcker. Ibland önskar jag att jag var Kinsey. Ibland önskar jag bara att jag var en normal människa. Men det är svårt att vara normal när man tränar inför marathonlopp. Jag avundas de som bara tränar för att det är kul och bra, samtidigt skulle jag inte trivas med att inte ha mål också. Och det är kul att höja ribban hela tiden, utmana sig själv och överraska andra, men emellanåt kommer stunder då man bara vill vara lagom.

Just nu är en sådan period. Och just nu passar det perfekt. Jag reser till Beijing nästa vecka, nästa lopp är bara tio km och inte förrän i slutet av november. Därefter sätter jag igång den tuffa träningen igen med långa tretimmarspass för att lägga grunden till Stockholm Marathon i juni. …men just nu, just den här veckan, nu passar det så perfekt. Att vara som vilken annan som helst. Att göra nästan som Kinsey Millhone.

Kinsey Millhone går upp tidigt varje morgon och joggar fem kilometer längs med stranden i Santa Teresa. Sedan kommer hon hem och äter en skål med flingor. Lite senare jagar hon bovar och letar hemliga uppgifter i gamla arkiv. Det blir en sväng till gymmet också.

Jag joggar inte längs någon strand och jag jagar inte bovar, men fram till Kina-resan så tillåter jag mig själv att vara helt normal en stund. Passen blir omkring 5-8 km, jag ställer absolut inga krav alls på mängd eller tid, utan ser det bara som fritid och avkoppling.

Idag blev ett sådant pass. Ett lagom pass. Sådant som normala människor gör.

måndag, 16 oktober 2006

Antal km: 7,5

Var nära nära att hänga på medelgruppen, men det blev intensivgänget ikväll igen. Trevliga gubbar. Kan inte låta bli.

onsdag, 18 oktober 2006

Antal km: 7,5

Dags för rutincheck. Ont i benen, i knäna framför allt. Inget fel på orken, rätt bra fart idag, men stötarna gör ont. Måste vara de nya skorna. Borde köpa nya snart igen. Säljer de skor i Kina tro?

Vädret är bra, lite kallt bara, det tar ungefär en kilometer innan jag får igång värmen i händerna. Har två lager på mig nu, piratbyxor och linne under, fladdriga träningsbrallor och långärmat utanpå. Halsen blir kall när jag andas in. Men luften är ändå skön att andas, den känns ren och klar.

I Västerås är det nästan helsvart klockan sex.

I Västerås ligger det fortfarande kvar nummer av Metro klockan sju på kvällen.

I Västerås figurerar en ”cykelman”. Jag ger mig ogärna ut och springer ensam efter åtta-nio.

I Västerås prasslar det under fötterna av gula löv från ek och lönn. Träden och buskarna börjar gå i varma toner, som av eldslågor. Hösten har kommit hit till slut.

torsdag, 19 oktober 2006

Antal km: 6

Ontet vandrar, det sitter i smalbenen nu, insidan. Ikväll springer jag en ny kombination av gamla välkända vägar.

Jag tycker om hösten. Jag tycker om att det är mörkt tidigt på kvällen. Gatlyktornas ljus på den blöta svarta cykelvägen.

lördag, 21 oktober 2006

Antal km: 8

It’s a damn shame about the weather gnolar Espen. Jag gnolar med. Med en smidighet likt morfar Astor kämpar jag mig ut på det öde industriområdet. Med vinden och regnet emot mig. Tungt tungt.

Vänder längst ut. Musiken kickar igång mig…give me a track with a phat kind of beat, a groove so unique that it kicks me off my seat. Nu hänger fötterna med, tempot i kroppen höjs. Där kommer skälet där jag ska svänga av hem. Men jag kan inte motstå Lisa Miskovsky, hon nynnar lockande come on take me by the hand… Och jag följer med såklart.

Tar av vänster. You’re in control is there anywhere you wanna go? frågar Chris Martin. Ja. Jag vill bara springa och springa. Trots regnet, trots smärtan i benen. Nej, den känns inte. Jag följer efter honom. I’m on the top I can’t get back.

söndag, 22 oktober 2006

Antal km: 6

Jäklar så bra det går! Jag flyger ut på industriområdet. Bakom småträden ligger tågrälsen som går parallellt med vägen, till höger om mig svischar stora fyrkantiga fönsterlösa byggnader förbi. Jag springer i takt till musiken, trippar fram i danssteg, gör små glädjehopp över vattenpölarna. Mina Avia på fötterna känns riktigt bra.

Springer man allra längst ut är det tre kilometer tillbaka. Jag vänder och tar sats, fylld av självförtroende.

Men, vad nu? Motvind?

Utan vinden i ryggen går därför hemvägen inte lika smidigt, men jag springer med gott mod. Det börjar regna, längre fram spricker ett moln upp och solstrålarna glittrar i dropparna. Världen är aprikos.

tisdag, 24 oktober 2006

Antal km: 6,5

Om man vrider ur mig blir det en sjö. Regnet vräker ned. Becksvart, klockan är bara lite efter sex. Vart är alla bilar på väg? Regnet stänker. Droppar från min kepsskärm. Som floder rinner det utmed trottoarerna. Stora svarta pölar. Fötterna hamnar under vattnet. Kipp, kipp, kipp. Kallt om tårna. Ju snabbare jag springer desto fortare kommer jag hem.

torsdag, 26 oktober 2006

Antal km: 6

Jag är inte rädd för lite regn. Måste ut och rensa lite, tömma lite. Har jag packat hårborsten? River av 5×60 m som avslutning. Ikväll sitter jag på ett flyg till Kina. Vi ses igen i november.

NOVEMBER

fredag, 10 november 2006

Antal km: 0

Hemma igen! Men matt av alla intryck fortfarande…

lördag, 18 november 2006

Antal km: 10,5

Jag vet inte när jag hade ett så här långt träningsuppehåll sist. Jag har nog aldrig haft det, när jag tänker efter. Om man inte räknar med sommaren förra året då jag vilade från löpning i två månader på grund av skada – men det blev ändå ingen vila eftersom jag hade ett sommarjobb som innebar fysiska lyft av omkring två ton varje dag och då jag cyklade till och från jobbet som låg på andra sidan stan. Mmm, tänk de armmusklerna jag fick… Jag hade nog ändå aldrig orkat springa då, skadefri eller inte.

Men efter två veckor i Kina, som avslutades med att jag kräktes upp pekingankan på flygplatsen i Beijing, var jag inte riktigt fit for fight de första dagarna tillbaka på svensk mark. Fast… ärligt talat har jag blivit bekväm de sista dagarna. Jo, men det har jag faktiskt. Till och med börjat skämmas lite för att jag inte kommit iväg på träning.

Döm då om min stora glädje när jag vaknar, klockan lite efter fem, och känner hur det riktigt spritter i benen. Så som jag laddat nu med vila och mat… Äntligen så kom också det stora stora suget efter att få kasta mig ut och bara springa springa! Vart som helst, alla vägar kändes lockande, jag har ju inte sprungit på dem på så länge nu, det känns som år och dar! Så jag smyger upp ur sängen och drar på mig löpartajtsen, stoppar nyckel i fickan och studsar ut ur huset.

Morgondimman ligger tunn över våta svarta vägar. Jag är nästan ensam ute, Västerås sover. Jag möter bara en morgonpigg farbror någonstans utanför Bjurhovda, han hälsar mig Godmorgon! Det är tomt på motorvägen, inga bilar på Österleden. Vattnet ligger stilla under bryggorna på Öster Mälarstrand. När jag kommer upp på Malmabergsgatan är klockan närmare halvsju och några bilar kommer åkandes. Staden vaknar.

Det är obeskrivligt skönt att springa igen. Jag var rädd att jag hade glömt bort hur man gjorde, men redan i första steget kände jag hur lätt det gick. Benen känns otroligt starka, och en mil innan frukost borde vara ett tydligt tecken på att jag inte tappat formen. Hur jag gör med loppet på lördag återstår dock att se…

På eftermiddagen sticker jag och D iväg och spelar badminton på Bellevue. Han får sig en match. Och jag med.

söndag, 19 november 2006

Antal km: 0

Förut gick jag alltid på Friskis. Nästan varje dag. Jag provade allt. Mår bra när jag tänker tillbaka på den tiden. En tid då jag kände till varenda pass och varenda ledare, kände mig som hemma i de svettiga lokalerna, då jag avancerade till intensivpassen och kunde rörelserna i sömnen.

Den senaste tiden har löpningen tagit över. Jag har låtit den ta över. Med glädje. För det kommer perioder då man måste ta en paus från någonting för att kunna längta tillbaka och jag har behövt en paus från Friskis. Men härom dagen köpte jag ett träningskortkort. Nu längtar jag tillbaka. När vintern närmar sig är det perfekt att ha en varm träningslokal att gå till, de dagar man inte riktigt har lust att halka runt i snömodden, hur kul det än kan vara, för det kan det vara. Ibland. Och ibland inte.

På söndagarna finns hur många pass som helst att välja på. Jag valde Station. Ett poppis pass, längre än ett vanligt, och härligt svettigt. Tiden gick fort. Kände av gårdagens båda träningspass, dels i framsida lår, dels i armarna. Jag = sämst i styrkeövningarna med gummiband.

Ikväll övar vi japanska och tittar på en film. Kan hända att det blir ett popcorn till det, eller två.

tisdag, 21 november 2006

Antal km: 8

Ikväll regnar det, jag fick cykla i regn både till och från jobbet, så det känns inte jätteroligt att ge sig ut och springa. Samtidigt kryper det i kroppen, jag bara måste ut! Och jag har redan planerat att jag ska testa formen idag inför eventuellt lördagslopp. Fem km på tid, mitt ”specialvarv”, blir det ultimata eldprovet.

Första kilometern går riktigt hyfsat, jag håller ett bra tempo! Efter femtonhundra meter sätter en värk igång i vaderna. En fruktansvärd värk! Min värsta mardröm, förutom att trilla ner i en brunn – det är därför jag undviker att kliva på brunnslock av princip, och förutom att bli överkörd av ett tåg – varför jag låter bli att springa under broar när tåg passerar, är att slita av hälsenorna. Hua!! När värken sätter igång blir jag nojig direkt, men jag kan inte sluta springa för det. Går de av så går de av, resonerar jag förvånansvärt kaxigt. Jag har inte tid med noja nu! Fastän jag oroar mig så fortsätter jag springa.

Halsen är kall, händerna är stela. Men jag springer. Regnet hänger i luften, vaderna värker. Jag springer. Nu är det bara biten längs med motorvägen kvar, och så den långa parkeringsplatsen bakom husen, och till sist den läskigt obelysta cykelvägen förbi tennisplanen. Upp förbi höghuset och ut på vår gata. Framme! Stoppar klockan…

Till min förvåning – och glädje! – har jag sprungit bättre än vad jag trodde! Tiden är densamma som när jag sprang sträckan tidigare i höstas, då jag kände mig vältränad. Jag trodde aldrig jag skulle få samma tid idag, efter så lång vila! Avslutar med tre kilometers kravlös nedvarvning. Skönt avslappnat nöjd inombords. Detta betyder bara en sak: jag står i startfållan på lördag!

onsdag, 22 november 2006

Antal km: 0

Kan inte slita blicken från killen i den gröna cykeltröjan två rader framför mig. Där sitter han och svettas på spinningcykeln. Tröjan spänner om hans stora runda mage. Hans ben är dock ganska smala. I vattenflaskan har han någonting som är rosa i färgen.

Och den lite överviktiga tjejen som trycker i sig en banan medan vi väntar på spinningledaren. Så länge hon lever i föreställningen att det är bra så…så är det säkert bra.

Och så mannen som inte klarar av att lyfta skivstången rätt. Han böjer sig som ett C, det ser så jobbigt ut. Han ställer sig i profil och följer sina rörelser i spegeln. Han kan inte se vad han gör fel.

torsdag, 23 november 2006

Antal km: 5

Om ett pass känns för lite tar jag två. Ikväll blev det därför både en timmes jogging och en timmes gympa efter jobbet.

Men träningsglädjen överskuggades av min upplevelse med Friskis medeljogging-grupp. Jag valde att springa med dem för att spara lite krafter till gympan. Ajaj, Linda, så skulle du inte gjort… Det visade sig visst vara världens tabbe.

Föga anade jag att jag hamnat med gruppen från helvetet… Intet ont anande. Jag lade mig i täten (inte medvetet, men det blev så), jag var först uppför backarna, jag var snabbast i ruscherna. Märkte att ingen pratade med mig. Jag såg ledarens allvarliga blickar. Någon gång ganska långt in på passet hörde jag röster bakom mig, tissla och tassla. Mot slutet klappade en kvinna mig på axeln och sa att jag nog gjorde bättre som sprang med intensiv-gruppen nästa gång. Och när jag efter passet satt och bläddrade i en tidning inne i Friskishuset kom en man från gruppen och sa åt mig ”intensiv passar dig bättre.” Och han sa det i en ovänlig ton, det lät ungefär som ”håll dig borta från vårt pass.” Jag har aldrig känt mig så ovälkommen! Vuxna människor som frös mig ute, som snackade skit om mig bakom min rygg. Bara för att jag var snabbare än de..!

De kan vara lugna, jag tänker inte springa med dem igen. Men det gör mig ändå ledsen, för jag trodde Friskis var en förening för och med öppna varma människor. Inte trodde jag det kunde finnas sådan missunnsammhet där.

Kul att träffa U efteråt i alla fall och skaka loss lite på gympagolvet tillsammans! J-la medeljogging!

lördag, 25 november 2006

Antal km: 10

Lördag förmiddag. November. Grått. KTH. Halvtaskig motivation. Önskar det hade räckt med halva sträckan, men nu har jag anmält mig till Tö-milen och det går det inte att ändra på. Hästskiten fastnar på dojorna och leran stänker upp på ryggen. Slirar omkring i geggamojan, hoppar – nej, hasar mig över rötter som lurar i uppförsbackarna. Jag håller i alla fall balansen hela vägen. Och tar mig runt, tiden blir…ja, godkänd då. Med viss tvekan. Under skamgränsen i alla fall. Nästan. Nu var det sluttävlat för i år!

tisdag, 28 november 2006

Antal km: 9

Är inte hemma från jobbet förrän efter sju. Pust… Slänger in lite tvätt och får på mig löparmunderingen med en imponerande hastighet, hinner inte ens fundera på saken så är jag ute. Jag tar rundan över Nordanby ner mot ringen. Tänk att det snart är december och så milt! Har förresten inte hört något om cykelmannen på länge. Hmm, undrar var han tog vägen?

Kroppen är lite stel och ovan till en början, men det lossar även om jag inte får upp något direkt tempo. Tänker på ditten och datten bara, inget speciellt, känner inte att jag anstränger mig, det är bara marken som rör sig under fötterna. Plötsligt är jag visst hemma igen. Lagom till att hänga in maskinen på tork.

torsdag, 30 november 2006

Antal km: 8

Ojoj, vad långsamt det går ikväll! Klockan är efter nio på kvällen när jag kommer ut, luften är så behaglig, jag tar av mig handskarna redan efter en kilometer, strax innan jag springer upp på kullen utanför Coop. Därifrån följer jag cykelvägen längs med Norrleden hela vägen bort till Stockholmsvägen där jag vänder av hem. Insidan av vänster knä gör lite ont och jag får aldrig någon studs i steget. Huvudet är helt tomt, inte en endaste tanke därinne. Bara jobbar på att komma runt. Det är i alla fall skönt att röra på sig, jag är less på att mitt jobb oftast är så stillasittande, mår faktiskt dåligt av det ibland.

DECEMBER

lördag, 02 december 2006

Antal km: 13

Och så finns det ju tillståndet då du till slut inser att du inte kan bli mycket blötare, hur mycket det än regnar, och då är det bara att skratta åt dig själv och hela situationen. Då får du vända det motiga till något kul istället. Skratta åt leran som stänker ända upp på rumpan! Haha!

När du öppnar dörren och plötsligt överraskas av att det vräker ner utanför. Häpp…va? Då är det tur att du har löpningen, den allra enklaste sporten. Du har den och den är din. Då är det bara att sätta ena foten framför den andra och stänga av alla tankar och känslor. Du känner inte att öronen blir kalla, du ser inte alla vattendroppar på glasögonen, du märker inte att kläderna du bär blir tunga och blöta. En fot framför den andra bara, fot, fot, fot. Du kommer längre och längre hemifrån.

Du får ha skogen för dig själv. Inte ens träden kan skydda från regnet som du hoppades. Granarna gråter. Löven klibbar ihop med gruset till en brun gegga. Glasögonen är så prickiga att du knappt ser. Håret ligger i våta stripor på din panna. Men du bara fortsätter. Du har hittat rytmen, du har fångats av en bubbla och hamnat som i trans. Nollställd och känslolös, vilket härligt tillstånd att få vara i just nu.

söndag, 03 december 2006

Antal km: 10

If you take a life do you know what you’ll give?
Odds are, you won’t like what it is
When the storm arrives, would you be seen with me?
By the merciless eyes of deceit?

I’ve seen angels fall from blinding heights
But you yourself are nothing so divine
Just next in line

Arm yourself because no-one else here will save you
The odds will betray you
And I will replace you
You can’t deny the prize it may never fulfill you
It longs to kill you
Are you willing to die?

The coldest blood runs through my veins
You know my name
You know my name
You know my name
You know my name
You know my name
You know my name
You know my name

tisdag, 05 december 2006

Antal km: 0

Testar ett intensivpass. Ont i ena knäet, kan inte göra alla hopp, ser säkert jätteroligt ut. Haha. Men ett riktigt kul pass! Nu jäklar får magen och armarna jobba!

onsdag, 06 december 2006

Antal km: 5,5

Kan inte motstå frestelsen att smita ut på en kort runda innan min och U:s partykväll. Kolsvart och blåsigt. Så milt – är det verkligen december?? Och just som jag ska till att öka tempot för att springa om en annan kvällsjoggare, flyger kepsen av i en kastvind! Eee.

fredag, 08 december 2006

Antal km: 6,5

Riktigt mysigt blev det till slut, efter lite ensam matshopping och brödbak, att komma ut i kvällen, med D bredvid på cykel!

lördag, 09 december 2006

Antal km: 17

Jag hade ett slags kärleksförhållande till mina kayano, jag såg liksom fram emot att ta med dem ut på långa rundor, vi två tillsammans långt ut på vägarna. Nu står de och deppar längst in i skohyllan, degraderade till när-jag-släpar-mig-till-ica-och-köper-mjölk-skor. Och om ett tag duger de väl inte ens till det, då blir det soppåsen.

Jag känner inte riktigt samma glädje att komma ut på långa turer i mina gel-1100. Men de duger väl. På måndag börjar Szalkais 26 veckors inför-marathon-program, dags alltså att skärpa till sig, inse att Nu Börjar Allvaret. Igen. Dags att härda.

Så vi gör ett försök, jag och dojorna.

Tar oss ut förbi Bjurhovdas blöta gräsmattor, regnet hängandes i luften, hela världen sådär uppgivet trist som den bara kan bli när löven fallit av och gråa moln trängs med varandra strax ovanför hustaken. Vid Anundshög, som mest ser ut som en ledsen gräsöverväxt sophög, tar vi av in på vägen som slingrar sig likt en daggmask genom bruna leråkrar till Irsta.

Här möter jag en bilkaravan. Det måste vara julmarknad på Brunnby, och jag ser att ljus är tända runt gården därute. Över Irsta har himlen spruckit upp, och som en strålande juvel färgar solen allting i en sådan där drömsk nästan aprikos färg. Glädjen kommer försiktigt smygande uppifrån kroppen ner i tårna.

Jag dricker sista klunken vatten och springer hemåt.

söndag, 10 december 2006

Antal km: 0

Styrka/spin-pass. Vad är det egentligen med människor och vatten? Jag ser aldrig någon gå och dricka vatten på stan, på jobbet, eller på tåget. Men när man spanar in de otränade lätt överviktiga medelålders kvinnorna i träningslokalen, syns det nästan som om de sitter ihop med sina vattenflaskor. Som nappar. Klunk klunk. Vatten är bra, Verkligen Jättebra. Fast i mina mest ondskefulla små stunder sneglar jag på dem och funderar elakt om de tror att vattnet bär något övernaturligt med sig, att om de dricker av denna förtrollade dryck kommer de få världens snyggaste, mest vältränade kroppar. Som om magi sjuder där i vätskan. Mina mest lumpna stunder, usch.

Jag vågar ta lite extra vikter på skivstången. Drar på ordentligt med motstånd på cykeln, jobbar, stretar, trampar. Trampar så jag blir alldeles blank av svett.

tisdag, 12 december 2006

Antal km: 0

När klockan är sex ringer mobilen ilsket. Jag har redan förberett väskor och kläder i hallen, så jag tar på mig det jag ska ha, borstar tänderna och smyger ner till cykelkällaren. Åker först förbi på jobbet och lämnar av lunchlådan, det är bara jag och en städare där så tidigt.

Receptionen har precis öppnat och vi är ett par morgonpigga som passerar in. Jag tar med mig väskorna en trappa ned. I yoga-rummet är lamporna släckta. Stillsam musik och levande ljus. Som små larver i sina kokonger ligger redan några personer på mattor inlindade i röda filtar. Jag tar mig en matta och en filt jag med, och lägger mig ner, och blundar. Vi väcks efter några minuter av yogaledarens djupa lugna röst och i en timme utövar vi en meditativ ki yoga där vi tränar andning, smidighet och balans.

Efteråt duschar jag och gör mig i ordning innan jag cyklar till jobbet och påbörjar arbetsdagen, uppfylld av ny energi och värme. Vilken underbar start på en mörk decemberdag.

…

Och en riktigt bra avslutning, ett medel-pass mellan halvåtta och halvnio på kvällskvisten. Sedan är jag så speedad på energi att jag inte kan inte somna förrän sent…

torsdag, 14 december 2006

Antal km: 0

Okej, så jag är kaxig, jag kan allt så himla bra. Jag har ju gått på step en gång i Borås, klart det måste sitta i benmärgen då. … Jag har bokat plats på step/medel 75 minuter på Friskis. Jag hämtar min bräda. Jag är fit, jag har koll.

Ja just det.

Några låtar in på passet får jag uppleva något jag aldrig upplevt förut. Mina armar hänger inte med i samma takt som mina fötter, kroppen kommer inte in i rytmen, jag flänger omkring som ett jehu på och omkring brädan, totalt taktlös! Efter ett par repetitioner sitter alla rörelser i den första kombinationen. Men sedan fortsätter vi med svårare och svårare varianter! Jag måste svära åt mig själv, ibland stannar jag upp och bara skrattar! Och när vi närmar oss slutet och jag tänker att nu är det väl ändå snart slut, då ska vi kombinera alla kombinationer i ett enda långt mastodontblock!! Det går till och med så långt att jag blint tror på ledaren när han säger ”nu kommer det svåraste, passgången”, att jag liksom stelnar till av förvåning när vi plötsligt börja gå i något som liknar John Cleese ”funny walk”. Puh!

Men jag har ju DAMP.

Kan bara inte sitta still. D blir lite knäpp på mig. Kan inte ens sitta still och dricka te. När vi ändå är ute i ett annat ärende ber jag D släppa av mig utanför Friskis igen, jag måste hoppa av mig mina sista sprittande energibubblor. Och jag slinker in på kvällens sista pass som är ett helt normalt jäkla medel-pass med en ledare som är en pajas och jag tar i så jag svettas. Min revansch.

lördag, 16 december 2006

Antal km: 13,5

Jag är en sucker för bra låttexter… Mp3n är nyladdad. Tvätten hänger i torkrummet och solen har gått ner. Jag sticker.

…Mary Shelleys dröm
syr en sick-sacksöm…

Första halvmilen går fort. Det är lite kallt i luften. Jag lägger på en extra bit och svänger in mot hamnen.

På något ställe har det frusit till, det är lite halt. Snö imorgon?

…my last way out and worst mistake tonight
lying lips wont say my eyes give me away
wont you please turn out the light…

Kommer upp till rondellen nästan hemma men fortsätter en bit till.

Jag skulle bara kunna fortsätta springa, och fortsätta.

söndag, 17 december 2006

Antal km: 0

Ki-jympa

Söndagsmorgon börjar långsamt. Jag sitter vid datorn och fixar med bilder i två timmar, lyssnar på musik i lurar. Lagom till D hostar till och öppnar gluggarna rullar jag nedför Malmabergsgatan på min gnisslande cykel, med jympaskorna i väskan på ryggen. Minusgrader och vinterns första frost. Det blir sparkar och slag på ett Ki-pass innan vi tar gamla Bettan till Täby för lite julstök med mamsen och syskonen. Kiya!

måndag, 18 december 2006

Antal km: 0

Medel styrka och medel puls.

Klockan är halvett och jag är redan hemma! Det är inte ens mörkt än. Min första dag av julledighet, det var så länge sedan nu jag var ledig ledig, att känslan är fullkomligt överrumplande underbar. Kinaresan var en intensiv tvåveckorskurs i kinesisk kultur och historia, allt annat än avkoppling i den bemärkelsen alltså, inte ens sommarens Ölandsresa var riktigt ledig eftersom det var cyklande och upptäckande och planerande nästan hela tiden. Nu har jag ingenting jag måste göra.

Förutom att träna såklart! Och förutom det, och det, och det… Men jag älskar att ha saker att göra, jag kan inte bara koppla av och göra ingenting för då blir jag bara stressad. D har förmodligen rätt, jag har nog en släng av någon bokstavskombination i alla fall.

Om man dividerar kortkostnaden med antalet pass jag gått nu blir det lite drygt 68 kr/pass. För icke-medlem kostar ett pass 70 kr. Det betyder att jag tjänat in kostnaden redan och det gör ju gott för lilla samvetet.

Idag väljer jag medel styrka. Klockan är halvtolv när vi sätter igång och en tanke gror i mitt huvud. Vad gör alla dessa människor om dagarna, som jympar tillsammans med mig just nu? Det är ju bara en vanlig måndag? Vissa av dem är nog pensionärer, några studenter, några är väl pappalediga. Fast vart har de gjort av bäbisarna i sådana fall? De är kanske bara jullediga – precis som jag? Brukar inte jullediga människor stressa runt runt i sina hus, koka skinka, handla julklappar? Stressa, stressa! Vilka de än är för människor, har de valt det här passet precis som jag. Här möts vi i jympasalen en timme, sedan försvinner var och en till sitt igen.

…

Jag skyndar tillbaka på eftermiddagen till ett puls-pass, med A. Jag älskar hennes energi! Jag skulle kunna vara här en hel dag, bara träna och träna… Borde hitta en sponsor.

tisdag, 19 december 2006

Antal km: 0

Medel-jympa

Man ska alltid vara skeptisk mot en jympaledare som spelar The Real Group.

Kvällens ledare, M (som i Mammas Pojke), körde igång med ett potpurri av The Real Group-favvisar, följt av Nanne Grönvall och Lordi… Svårt att toppa, mycket värre kan det inte bli. Med den sortens musik går det bara inte att få till ett bra pass. Jag jobbade mitt bästa för att få igång svetten, men det var varken inspirerande eller glädjefyllt.

Hörde förresten härom dagen av en annan jympaledare att man ibland ska stretcha sina kära muskler extra länge, ett par minuter var. Sätesmuskeln och musklerna på sidan av halsen (kappmuskeln?) är då de viktigaste – ifall man måste prioritera.

onsdag, 20 december 2006

Antal km: 0

Styrka/spin.

Oj, jag hinner inte med att både springa och gå på alla roliga jympapass. Okej, så jag får ta igen det imorgon. Får se om fjolårets gamla broddar fortfarande duger då, för nu är det lite halt ute!

Förresten var jag på stan med U idag och handlade julklappar. Vi dreglade lite över alla snygga träningskläder. Jag måste ha lite nytt sådant sedan.

torsdag, 21 december 2006

Antal km: 0

Ki-jympa.

Hoppsan, jag kunde visst inte hålla mig borta från Friskis idag heller! Men så var det ju Ki med hon som är så bra, som ser så förbannad ut, att man boxar lite hårdare och sparkar lite högre.

fredag, 22 december 2006

Antal km: 14,5

Jympa är kul, gör en glad en stund.
Löpning är nästan poesi.

lördag, 23 december 2006

Antal km: 6

Mest för att få lite luft och rensa bort huvudvärken mellan köttbullar och paketinslagning. Så sköönt…

Noterar förresten att jag just idag passerat 1700 sprungna km i år. Det är 700 km mer än förra året…

Jag är faktiskt lite stolt. *ler*

Fast när man slår ut det på antalet dagar, ca 360 då, blir det inte mer än 5 km/dag. Hm. Det är inte lika imponerande. Undrar om jag ska försöka sätta något mål nästa år? ”Fler km”. Det är väl ett bra mål? Inte 2500 km eller 5000, bara fler, fler än 1700. Då säger vi så.

söndag, 24 december 2006

Antal km: 0

Inleder julafton med Ki yoga en trappa ned på Friskis. Känner hur blodet får fart och strömmar runt i kroppen, ut i armarna, ner i fötterna, runt runt, och värmer mig.

God jul!

måndag, 25 december 2006

Antal km: 3,5

Jag ger upp, går sakta hem, svansen mellan benen. (Stänger in mig på toa.) Tar en promenad med D istället lite senare.

lördag, 30 december 2006

Antal km: 11

Det spöregnar.

Skönt vädret till trots att komma ut på en runda efter flera dagars utebliven träning (istället: jul, shopping, vänner & familj).

Skönt att hitta tillbaks till sig själv igen. Fast det tar allt tre-fyra kilometer att hitta rätt.

söndag, 31 december 2006

Antal km: 8

Tänk att det här är årets sista dag… Vi åker ut till Björnön, D och jag, och går femkilometersspåret i rask takt. Det doftar julgransbarr längs med vägen uppe i skogen där de avverkar träd för flygplanens skull. Vi går motsols för att jävlas lite (och för omväxlingen såklart), men möter mest trevliga, kanske nyårsglada, människor. Bara en äldre man som blänger på oss, men vi skrattar åt honom i smyg.

Jag är laddad med mp3 och löparskor och springer de åtta kilometrarna hem, medan D tar bilen till Maxi för att köpa lite lyxfrukost till imorgon. Jag har en alldeles för varm tröja under den vindtäta jackan, så det känns tungt, och det är med musikens hjälp, och lite eget jävlar anamma, som jag pressar mig hemåt. Inget regn idag och ingen snålblåst, och ingen halka heller. Kan inte bli bättre!

Gott nytt år önskar jag dig.