Efter sex dagars alternativträning kändes knäet bra och jag vågade mig på en 10-kilometers testrunda. Inga problem. Dagen därpå ett besök hos kiropraktorn som fick utöva sin välbehövliga tortyr.

Även om löppassen varit få de senaste veckorna, har de jag gjort ändå hållit god kvalitet, enligt vad schemat föreskrivit.

Gårdagens pass bestående av 5-10-10 minuter i tröskelfart, plus upp- och nedjogg, tänkte jag därför försöka genomföra på löpband – för en gångs skull, jag som avskyr löpband – för att slippa harva runt i all den mjöliga porösa modd som lagt sig som ett brunt slem över cykelbanor och trottoarer. Men när jag kommer ner till sunkgymmet är båda löpbanden upptagna, och även om jag gör ett försök att vänta ut tjejerna, så står jag inte ut med att sitta på träningscykeln mer än tio minuter. Jag ger upp och tänker att jag faktiskt har ett alternativ. Jag kan faktiskt springa utomhus, så det blir till att kränga på sig mössa, vantar och reflexjacka och bara ge sig ut. Jag slirar ursinnigt runt i modden under uppvärmning, men lyckas hitta en remsa som är hyfsat moddfri där jag inleder de första fem minutrarna i tröskelfart. Underlaget blir varierande lite moddfritt till ganska moddigt, men passet genomförs. Jag tittar inte på gps:en, mer än för att klocka av intervalltiderna, utan springer på känsla. När jag flåsande efter den sista tiominutaren kollar upp vad jag hållit för fart ser jag till min belåtenhet att jag lyckats hålla just tröskelfart. Det blir en lugn och skön nedjogg tillbaka.

Några bilder från helgens skidåkning på Rudan. Totalt 6 mil på lördag och söndag i sällskap med vän, med start redan vid halvtio båda dagarna, innan det hunnit komma så mycket folk. Efteråt, te ur termos, i solen i skogsbrynet. Ljuvligt. Underbart i efterhand, och delvis under passen, men annars mest en orolig klump i magen: vad sjutton har jag gett mig in på? och träningsvärk i armarna.

Soligt och härligt och spåren nästan helt tomma

Morgonpigg med skidorna på pendeln!

Efteråt i värmen i duschen känner jag mig så nöjd. Och nu ligger jag nedbäddad i en varm säng. Klockan är halvett och jag borde verkligen sova. Imorgon är det innebandy efter jobbet.

Testar de chockrosa Kinvara, en kort fredagskvällsrunda, och de känns som gjutna på fötterna. Lätta, låga, men ändå stabilitet. Kommer bli en favorit hoppas jag! Dessutom grymt snygga!

Inov-8 Roclite heter de andra och känns också bra på, men har inte testat att springa i dem än. De kommer bli perfekta till vårens och sommarens tuffa terrängträning inför AXA Fjällmaraton!


Saucony ProGrid Kinvara

Snygga sulor!

Inov-8 Roclite 268

Fina skidbyxor från Craft inhandlades förra veckan!

Ett långpass med nästsista delen av ljudboken, iklädd ett par nya snygga längdskidbyxor, och hela jag är bara ett stort fånleende. Barnsligt lycklig, glädjen bubblar och sprudlar, benen kalvar ut på det stora öppna fältet. Snö i ögonen, snö överallt. Ljusterapi. Hej, vintern!

Jag kom igång i somras och höstas med min så kallade “snabbstyrka” hemma på vardagsrumsgolvet, typ tiominuterspass med plankan, sidoplankan, armhävningar m.m. Men jag slarvade bort rutinen efter träningsvilan i oktober. Nu har jag äntligen fått lite fart på det igen. Lättast är att köra tio minuter direkt efter ett löppass. Då är jag redan svettig och i träningskläderna. Bara fram med mattan och sätta igång. Jag har bland annat, tack vare inspiration från en tränare i klubben, börjat utföra mitt tiominuterspass efter tisdagsträningarna, i klubblokalen.

Men tio minuter då och då räcker inte. Och nu när snön lyser (inte bokstavligt) med sin frånvaro, måste jag försöka hitta ett sätt att förbereda kroppen (framför allt mina klena armar) för den utmaning som Öppet spår är. Idag skuttade jag (lite överdrivet, I know) ner på gymmet vid lunch och körde ett slags cirkelträning som jag upptäckt faktiskt funkar riktigt bra för min hjärna. Jag får lite variation och blir inte uttråkad. Istället för att sitta vid en maskin i taget – köra ett set, vänta en stund, köra nästa set – så väljer jag ut ett antal övningar/maskiner, kör dem en runda, och sedan kör jag samma runda igen. Det blir mycket mer fart i passet då, och det känns som tiden går fortare. Idag såg mitt pass ut såhär:

Uppvärmning: 15 min crosstrainer (intervallprogram)

• 12 x benpress
• 12 x axellyft
• 12 x ryggmaskin (man sitter och drar i vikter, lite roddliknande?)
• 12 x mage
• 25 x “stavarm” (vet inte vad maskinen kallas, men övningen är väldigt likt hur man stakar med stavar)

Och så körde jag denna omgång tre gånger. Avslutade med plankan i 1 minut och sidoplanka först stillastående 30 sek, sedan med benlyft.

Det här programmet går ganska fort, men det känns som kroppen får sig en genomkörare, och framför allt är det en rimlig träning för min hjärna, som inte tycker det är urtrist och därmed kan jag köra lite oftare. Som nu den här veckan då jag, ganska glad till mods faktiskt, tagit mig ner till sunkgymmet hela två gånger.

Ger mig ut och springer! Gårdagens pass var enligt schemat progressiva radiohusvarv, men eftersom jag 1) jobbade sent, 2) tyckte det var galet halt ute och 3) höll på med en kycklingrätt som inte blev klar förrän tio över åtta på kvällen, bytte jag plats på passen, så gårdagskvällen mellan klockan nio och tio spenderades joggandes på blank is i lugn mak.

Istället ger jag mig ut idag strax efter tolv mitt på dagen. Dagsljus! Ja, nåja, solen tittar fram en stund på förmiddagen, men när jag ska ut är molnen framme och snö (snö!) svischar snett ner från himlen i snabb fart.

Vis från gårdagskvällen är det broddarna på, men jag funderar redan efter femhundra meter på att ge upp och jogga mot gymmet och löpbandet istället, jag halkar ju bara omkring och får inget fäste. Viker av in på en tvärgata, kommer på hur urbota tråkigt det är på sunkgymmet, ångrar mig och fortsätter som planerat.

Planen är att efter uppvärmning köra 3 x 5 km och springa dem progressivt ner mot 4:30-fart. Jag springer ner mot Skarpnäck, och när jag svänger vänster mot Flaten är det plötsligt inte så halt under skorna längre och det känns ganska behagligt. Ja, men se det här går ju rätt bra. Känslan att det är behagligt håller i sig ungefär fyra-fem kilometer tills jag svänger vänster igen genom Älta. Där kommer visst motvinden. Bara att bita ihop. Så jag stretar vidare. Försöker höja farten lite. Märker efter åtta progressiva km att jag inte höjt farten tillräckligt, så jag tar i ytterligare. Sista fem kommer jag ner i önskad fart, även om de sista hundratals metrarna förbi Hammarbybacken går i snigelfart. Här är det bara is i backen.

Konstig vinter det här. Minns förra året och alla härliga (och mindre härliga) pass i vinterlandskap, snötäckta träd och marker. Hoppas det blir bättre nästa år. Har insett att jag har någon sådan där årstids-grej. Jag bara älskar de olika årstiderna. Gjorde ett test idag där man skulle ange vilken årstid man gillar bäst. Jag vet inte! Jag gillar alla lika mycket! Är det vinter ska det vara snöigt, jag älskar snön! När det är vår är det helt underbart med tussilago och knoppar. Och så vidare, ja, ni fattar.

Vinter, snö – kom! Än är det inte för sent!

Lite vitt i alla fall, en liten tröst

Jag måste verkligen skaffa nya skor

Vi bor på vandrarhemmet och precis intill går ett spår som är 3,4 km långt. Första kvällen tar vi ett par varv tillsammans. Dag två och tre tar vi bilen den korta turen till Orsa Grönklitt och ger oss ut i svindlande vacker vintermiljö, som att befinna sig i en sagovärld. Här läggs kilometer till kilometer. Totalt lyckas jag få ihop 72 km under alla dagarna. Tekniken är fortfarande rätt värdelös, vi misslyckas helt med glidvallan och har sönder en nyinköpt burk för tvåhundra spänn, men tejpvallan funkar i alla fall riktigt bra! Efter fredagens tvåmil och lördagens tremil värker det i armar och ljumskar. Bävar för hur det ska kännas efter nio! Men roligt är det!

Efter tre mil i -11 grader blir man såhär frostigt skrudad!

Tidig morgon, mörkt och läbbigt i skogen. Alldeles….ensam?

2011 har varit ett enormt roligt träningsår. Jag gav mig själv ett löfte i början av året: Mer av allt. Och tack vare att tre delar av Klassikern är avklarade blev det verkligen mer av allt, mer av cykling (totalt 1638 km), mer av simning (totalt 17000 m), mer av löpning (totalt 2509 km), och mer av tävlingar (totalt 19 st).

Någongång i februari-mars intalade jag också mig själv: Nu får det vara slutfjantat. Jag hade sprungit runt rätt mycket på egen hand, gjort vad jag känt för och hoppat över en hel del kvalitet och struktur. Varit väldigt bekväm helt enkelt.

Man blir bra på det man tränar på. Att få ordning och reda på träningen, utföra det som tränaren anvisat i schemat och delta i fler tävlingar för att testa min kapacitet visade sig (såklart!) vara nyckeln till bättre resultat – och till roligare träning! Jag tror jag lärt mig att kroppen klarar av mer än man kan tro, bara man ger sig fan på det och sätter manken till. Det är kroppens geni.

Gott nytt år!