sen då?

Fem maror har det blivit, fem år i rad. Bästa tiden på 3:37 var jag väldigt nöjd över när jag gjorde den, liksom 1:35 på halvmaran, nu är jag bara lite halvnöjd över dem. Lämnade Västerås, flyttade tillbaks till Stockholm. Började nytt jobb, sedan nytt jobb igen efter några år. Hittade nya vägar att springa på, nya rundor. Hittade en klubb att träna med och upptäckte tjusningen i att umgås med likasinnade. Även om jag fortfarande nog gillar de där ensamma långpassen bäst.

Har blivit snabbare och uthålligare och kommit på att jag gillar att träna efter ett schema för att få in kvalitetsträning - eller kanske att jag insett det nödvändiga med planerad kvalitetsträning för att få förbättrade resultat - men erkänner att jag tycker det är skönt att smita från schemat och bara ge mig ut och springa på mina egna villkor. Kanske därför jag aldrig blir riktigt så bra som jag skulle vilja. Ja, det är väl en av många anledningar.

Har tappat motivationen någon gång, men aldrig särskilt allvarligt, och har aldrig slutat springa. Har istället ökat träningsmängd och -frekvens. Löpningen är fortfarande det bästa jag vet. Den är liksom en del av mig. Utan den är jag inte mitt vanliga jag, utan den mår jag inte lika bra. En kvällsjogg kan få huvudvärken efter en arbetsdag att försvinna, ett långpass kan få mig att känna mig som en helt ny människa, sprudlande och lycklig. Men den där förälskelsefasen är nog över.

När jag skriver det här är det januari 2011. För första gången på fem år har jag bestämt mig för att inte springa marathon. Istället vill jag för en gångs skull satsa på att springa fortare, och då avstår jag marathondistansen till förmån för halvmarathon och mil. Det är dags för nya utmaningar. Därför väntar nu Vätternrundan, Vansbrosimningen, Lidingöloppet och Vasaloppet.

Kanske är det det den här bloggen ska handla om.