Running Librarian ger sig på en ny utmaning

Bokslut februari

Löpning: 145 km (12 pass varav 6 kvalitetspass). Skidåkning, knäkänning. Den sortens orsaker.
Skidåkning: 179,5 km (4 pass). Varav…
Tävlingar: 1 st. Så var det då ”äntligen” dags för Öppet spår.
Simning: 3000 m (1 pass).
Styrketräning: 4 pass och 3 snabbstyrkepass. Godkänt!
Innebandy: 2 pass.
Kiropraktor: 1 besök. Gjorde susen.
Vilodagar: 7 dagar. Varav 5 dagar i nära anslutning till Öppet spår…
Sjukdagar: 0 dagar.
Vårkänslor: 80%

Annonser

Två dagar efteråt. Jag ska försöka samla mina tankar, minnen och känslor. Inte så lätt när känslorna liksom är lite all over the place! 😉

På bussen på väg till Sälen klockan halvfem måndag morgon byter jag några ord med en trevlig hallänning bredvid mig. Han frågar om jag tränat mycket och jag räknar snabbt ut att jag fått ihop totalt 17 mils skidåkning i vinter. (Man rekommenderas 50 som förberedelse). Hallänningen konstaterar att han knåpat ihop ungefär lika mycket/lite.

Efter fyra timmars osammanhängande sömn under natten och uppstigning för frukost kl 03:15 försöker jag få mig en blund under bussresan norrut, som tar ca 1,5 timme. Men det är stört omöjligt. Skräckblandat förväntansfull vill jag bara sätta igång och se vad det är jag gett mig in på.

Det är fortfarande mörkt ute när vi anländer till startområdet i Berga by. Ut ur bussen, leta fram skidfodralet och så lite pyssel med väska och överdragskläder, värmer mig lite vid en öppen eld, innan det är dags att klämma sig in i startfållan. Nu börjar det ljusna på den molntäckta himlen.

Klockan sju går startskottet, och några minuter senare kan vi som står långt bak äntligen börja röra oss mot spåren. Hej vad det glider på bra! Skidorna har varit på vallning och det är första gången någonsin jag upplever så bra glid att jag kan staka mig fram. Spåren är isiga, fasta och superfina. Vilken fröjd!

Den fruktade backen i början är mycket längre än vad man ser på tv. Här blir det självklart stopp när alla ska gå-saxa sig uppför, och de två-tre kilometrarna innan man kommer upp på myrarna tar en evighet. Men det är ingen idé att stressa och eftersom min målsättning bara är att lyckas ta mig i mål öht så är min puls lugn och kontrollerad.

Äntligen kan man börja åka. Jag tar lätta stavtag och skidorna glider fint. Det är inget problem att hålla god fart och jag lägger (dumt nog?) en del energi på att byta spår för att åka förbi långsammare åkare. Vi kommer snabbt till första kontrollen i Smågan. Jag dricker lite vatten och sportdryck och åker raskt vidare mot Mångsbodarna, 13 km bort.

Någonstans efter Mångsbodarna tror jag, dyker det upp ett antal ganska läckra nedförsbackar. Här går det undan! Men folk trillar som plockepinn! Jag klarar mig undan lätt darrig och med en lättnadens suck.

Den här roliga filmen är från förra året, men precis såhär kunde det gå till i backarna!

Det stiger upp mot Risberg. (Den som påstår att Vasaloppet är en enda lång utförsbacke har helt fel. Jag är grymt imponerad av elitåkare som kan staka sig igenom hela loppet, vilka monster!) I en brant nedförsbacke strax innan Risbergs-kontrollen trillar en äldre man mitt i spåret där jag kommer åkandes. Så nu är det alltså min tur. Mannen skriker: ”Kör inte på mig! Kör inte på mig!” Jag tar ett blixtsnabbt beslut och kastar mig åt sidan. Duns! Stavar och skidor åt alla håll, en rejäl smäll i höften. Jag tittar bakom mig och ser hur åkare efter mig tvingas kasta sig åt höger och vänster. Smått paralyserad försöker jag få ihop mina grejer så snabbt som möjligt, reser mig och åker därifrån.

Det är väl här någonstans det har börjat snöa litegrann också. Ett snöfall som blir rejält ymnigt och som sedan fortsätter. Resten av dagen, ja långt efter målgång. Jag märker direkt av det. Det fina glidet försvinner, spåren förlorar sin fasthet och istället får man, särskilt de sista milen, parera ganska mycket med benmusklerna och vristerna för spåren är sladdriga och skidorna svänger åt än den ena sidan, än den andra.

Man kan sammanfattningsvis säga att de första två-tre milen går väldigt bra, men att resterande sex-sju mil ärligt talat är ganska pestiga.

Jag hamnar i flera djupa mentala svackor och jobbar hårt med min tankekraft för att plocka upp det positiva; ”Hälften avklarat, bara hälften kvar nu!”, ”Bara 39 km kvar nu!”, ”Bara fem km till nästa kontroll!”, ”Bara en halvmara kvar nu!” och så vidare. Det gäller att hitta något positivt med varje kilometerskylt.

Ett mantra snurrar runt i huvudet: för varje stavtag är det ett mindre kvar till mål. Det hjälper. Men någon njutning känner jag aldrig. Jag försöker vid något tillfälle: ”Du sa ju att du skulle åka och bara njuta. Så, se dig nu omkring och beundra dessa vackra omgivningar! Njut för i helsike!” Det funkar inte.

Armarna värker. Men vad ska man göra. Det är bara att bita ihop. Jag vet att jag bara har ett alternativ och det är att ta mig i mål, trots att min hjärna påpekar flera gånger att detta nog är bland det vidrigaste jag gjort. ”Aldrig mer!” intalar jag mig.

Och alla dessa uppförsbackar. Jag traskar uppför backarna och inser att benen är starka och pigga i alla fall (tack, löpningen) så jag tar tillfället i akt att vila ut i när det går uppför.

Vid kontrollerna stoppar jag i mig slät bulle (urk), blåbärssoppa (gör att bullen går ner enklare), sportdryck, vatten och mina medhavda energigeler. Jag tycker det funkar riktigt bra. Prövar buljongen i en kontroll men som vanligt har jag svårt med salt mat på lopp.

De sista två-tre milen är ganska lättåkta, rent terrängmässigt, även om spåren är rejält söndriga. Jag har slutat kolla på klockan för länge sedan. Jag är i alla fall ganska säker på att jag kommer in under 11 timmar, som varit min förhoppning.

Så passerar jag äntligen Eldris och nu är det bara ynka nio km kvar. Mora kommer allt närmre och det börjar gå upp för mig att jag håller på och klara av det. Vänsterfoten värker plötsligt, är det kramp? Jag stannar upp, masserar, det går över och jag fortsätter de sista tre kilometrarna förbi campingen, nu ser man äntligen Mora kyrka och hör speakern! Upp över containerbacken, och där har jag plötsligt målet framför mig med den berömda bågen. Jag reser armarna lite lätt i luften när jag korsar mållinjen, och samtidigt kommer tårarna. Det är precis som efter Vätternrundan, samma känsla av bedrift som får känslorna att välla över.

Jag hittar A som gratulerar mig och berättar att jag åkt på 9 timmar och 20 minuter! Och så får jag en jättefin present – en jacka med broderat märke: En Svensk Klassiker. För nu har jag ju äntligen gjort det. Nu har jag genomfört alla lopp och kan äntligen sålla mig till den beundransvärda skaran! 😉

Nu har det alltså gått två dagar. Även om jag minns hur jobbigt det var, har den omedelbara känslan av hur jobbigt det var faktiskt redan börjat blekna lite. Jag vågar nog inte lova att aldrig göra Öppet spår eller Vasaloppet igen, men det blir nog inte nästa år. Just nu är jag väldigt nöjd att vara klar med den här utmaningen, och att bara ha normala löptävlingar inplanerade framför mig. Nåja, mer eller mindre normala. Fjällmaran i augusti blir nog ett kapitel i sig…

Så, Öppet spår – vad kunde jag gjort bättre? Vad ska jag tänka på till nästa gång? Jag är nöjd att jag lämnade in skidorna på vallning hos experter. Men till en annan gång ska jag köpa bättre skidor, inte mer åka i typ-nästan-turskidor. Och riktiga stavar med ordentliga handtag eller vad det kallas, inte bara öglor. Jag ska också tänka på att ställa mig lite längre fram i startledet. Och framför allt: mer styrketräning för armarna!

Här kommer vår hjältinna susande efter energipåfyllning i Evertsberg. Bara en marathondistans kvar nu!

Och nedför containerbacken mot mål. Tårarna är på väg!

Alltså. Människor på jobbet. Idag är min hjärna fullständigt mosad av alla deras frågor och – framför allt – bekymrade oroliga ”medlidande”. Jag försöker förklara avslappnat att jag faktiskt tycker det är ganska roligt att träna, att jag tränar ganska mycket, och att jag tycker det är rätt spännande att utmana mig själv. Jag tror inte de förstår riktigt…

Dessa människor har aldrig gjort något liknande, aldrig utmanat sig själva fysiskt och inte fått inse skönheten i det. Har förmodligen aldrig ens sprungit Tjejmilen, och är tveksamma till att ställa upp i Vårruset. Jag tycker lite synd om dem. Tänk vad de missar.

Nu ska det bli otroligt skönt att ha helg. Äta, springa, och framför allt fokusera inför måndagen, visualisera framför mig hur jag tar mig fram i spåren. Packa i lugn och ro och åka upp till Mora på söndag.

Nu är det äntligen dags!

Så lite löpning som det blivit de två senaste veckorna är ovanligt. Men å andra sidan har jag knappt haft någon vilodag. En otäck känning i västerknät efter ett långpass, liknande hur det kändes när jag åkte på löparknä för två år sedan, och jag bestämde mig snabbt för att inte trilskas med knäet utan fokusera på alternativ träning några dagar (och slänga de gamla utnötta skorna rakt ner i soporna!). Därav mycket styrketräning och skidåkning. Ett innebandypass med jobbkillarna och ett ordentligt pass på 3000 meter i simhallen.

Efter sex dagars alternativträning kändes knäet bra och jag vågade mig på en 10-kilometers testrunda. Inga problem. Dagen därpå ett besök hos kiropraktorn som fick utöva sin välbehövliga tortyr.

Även om löppassen varit få de senaste veckorna, har de jag gjort ändå hållit god kvalitet, enligt vad schemat föreskrivit.

Gårdagens pass bestående av 5-10-10 minuter i tröskelfart, plus upp- och nedjogg, tänkte jag därför försöka genomföra på löpband – för en gångs skull, jag som avskyr löpband – för att slippa harva runt i all den mjöliga porösa modd som lagt sig som ett brunt slem över cykelbanor och trottoarer. Men när jag kommer ner till sunkgymmet är båda löpbanden upptagna, och även om jag gör ett försök att vänta ut tjejerna, så står jag inte ut med att sitta på träningscykeln mer än tio minuter. Jag ger upp och tänker att jag faktiskt har ett alternativ. Jag kan faktiskt springa utomhus, så det blir till att kränga på sig mössa, vantar och reflexjacka och bara ge sig ut. Jag slirar ursinnigt runt i modden under uppvärmning, men lyckas hitta en remsa som är hyfsat moddfri där jag inleder de första fem minutrarna i tröskelfart. Underlaget blir varierande lite moddfritt till ganska moddigt, men passet genomförs. Jag tittar inte på gps:en, mer än för att klocka av intervalltiderna, utan springer på känsla. När jag flåsande efter den sista tiominutaren kollar upp vad jag hållit för fart ser jag till min belåtenhet att jag lyckats hålla just tröskelfart. Det blir en lugn och skön nedjogg tillbaka.

Några bilder från helgens skidåkning på Rudan. Totalt 6 mil på lördag och söndag i sällskap med vän, med start redan vid halvtio båda dagarna, innan det hunnit komma så mycket folk. Efteråt, te ur termos, i solen i skogsbrynet. Ljuvligt. Underbart i efterhand, och delvis under passen, men annars mest en orolig klump i magen: vad sjutton har jag gett mig in på? och träningsvärk i armarna.

20120215-050628.jpg
Soligt och härligt och spåren nästan helt tomma

20120215-050814.jpg
Morgonpigg med skidorna på pendeln!

Det spelar ingen roll att jag legat däckad av huvudvärk i soffan sen nio, spelar ingen roll att klockan är tio på kvällen när jag vaknar till liv. Det spelar ingen roll att det krupit ner till tio minus och att rimfrosten nyper tag i kvistar och grenar. Det spelar ingen roll att jag ångrar mig så fort jag kommit ut och vill vända in till sängen och värmen. Kanske går något bra på tv? Spelar ingen roll att vägarna är tomma för varje klok människa vet att hålla sig inomhus. Spelar ingen roll att fingrarna är stela, att kinderna vitnar, att luften jag andas in retar halsen. Spelar ingen roll att min hjärna försöker överväga att köra vanligt distanspass, och hoppa över kvaliteten.

Efteråt i värmen i duschen känner jag mig så nöjd. Och nu ligger jag nedbäddad i en varm säng. Klockan är halvett och jag borde verkligen sova. Imorgon är det innebandy efter jobbet.

Bokslut januari

Löpning: 210,5 km (16 pass).  Hyfsad mängd på så få pass!
Skidåkning: 87 km (6 pass). Alltid något!
Styrketräning: 5 pass och 4 snabbstyrkepass. Hurra, bra jobbat äntligen!
Vilodagar: 5 dagar. Bra! Att de är så få alltså!
Sjukdagar: 0 dagar.
Snöglädje: Jippijay!

Lyckan är total, jag har fått hem två par nya jättefina skor, denna gång från Wiggle. En veckas leveranstid och 1600:- totalt, hade jag handlat i Sverige hade summan förmodligen legat mellan 2500-3000:-

Testar de chockrosa Kinvara, en kort fredagskvällsrunda, och de känns som gjutna på fötterna. Lätta, låga, men ändå stabilitet. Kommer bli en favorit hoppas jag! Dessutom grymt snygga!

Inov-8 Roclite heter de andra och känns också bra på, men har inte testat att springa i dem än. De kommer bli perfekta till vårens och sommarens tuffa terrängträning inför AXA Fjällmaraton!

20120127-231242.jpg
Saucony ProGrid Kinvara

20120127-231254.jpg
Snygga sulor!

20120127-231444.jpg
Inov-8 Roclite 268

20120127-231506.jpg

20120127-231633.jpg
Fina skidbyxor från Craft inhandlades förra veckan!

Etikettmoln